Read Runeberg

Den franska revolutionen. Dess orsaker och inre historia (1789-1799)

Originalsida 518
Originalsida 518
Originalsida 518
Originalsida 519
518–519

Sida 518

3. Den fria författningens undergång (Konventets afslutning och Direktoriet)

sig den åsigten gällande, att en återgång till 1791 års författning vore det bästa medlet att betrygga landets lycka. Sedan det sista upproret visat den lägre befolkningen, att den ej vidare hade något att vänta af jakobinismen, började äfven den vända sina blickar mot konungadömet, i förhoppning att detta skulle kunna bringa lindring i nöden. I Januari 1794 hade Ludvigs och Marie-Antoinettes olycklige son omsider befriats från sin plågoande Simon, i det denne då inträdde i det parisiska kommunalrådet, men detta hade ej förbättrat gossens lott, ty han inspärrades nu i en cell, där han lemnades utan sällskap och vård. Efter Robespierres fall hade han uttagits ur den förpestade hålan, och han behandlades därefter mänskligt, men han var då bruten till kropp och själ. Det oaktadt blef han nu medelpunkten för de rojalistiska sträfvandena, och liksom 1789 fick man höra det lägre folket tala om den »lille bagaren», som skulle skaffa det bröd. Majoriteten inom konventet, komprometterad som den var genom »konungamordet», ville dock, oaktadt sin moderantism, ej veta af monarkien, och den var nu som bäst sysselsatt med att utarbeta en ny författning, genom hvilken den hoppades kunna bättre konsolidera republiken än genom 1793 års opraktiska hastverk, och det var därför med synnerlig lättnad, som den mottog underrättelsen att prinsen den 8 Juni 1795 aflidit. Denna händelse, som nedslog rojalisternas förhoppningar, kom i själfva verket så lägligt för de maktegande, att man misstänkt ett mord, men hvad som dödade den olycklige gossen, var nog blott följderna af hans föregående misshandling.

Den 22 Augusti 1795 antogs den nya författningen — »konstitutionen af år III» — af konventet och proklamerades, efter att hafva blifvit godkänd af primärförsamlingarna, den 23 Sept.

Ur dess rättighetsförklaring var utesluten rätten att godtyckligt göra motstånd mot förtryck, och uttryckligt förbjöds däri, att någon del af folket fick tillegna sig suveräniteten eller utan lagligt uppdrag en offentlig funktion. Friheten säges bestå i rätten att göra alt, som ej skadar andras

Källa: Project Runeberg ·