Sida 532
3. Den fria författningens undergång (Konventets afslutning och Direktoriet)
till jakobinerna, hvilka denna gång voro det författningstrogna partiet, och Barras var färdig att vända sig dit, där de största fördelarna stodo att vinna. Betänkligare för Sieyès var, att det jakobinska partiet till lön för sin medverkan i den sista statskuppen fått bestämma ministärens sammansättning; men polisministern Fouché, hvars fina väderkorn sade honom, att jakobinismen nu spelat ut sin roll, befans villig att mot sina egna vänner och gynnare bringa till användning sin oöfverträffliga talang såsom en fyndig och af alla samvetsskrupler obesvärad polisman, och den farligaste af de jakobinska ministrarne, krigsministern Bernadotte, förstod Sieyès den 14 Aug. att genom ett listigt konstgrepp beröfva hans plats. Till utförare af sina planer ansåg sig Sieyès behöfva en lysande krigare, och i dagens hjälte, den nu från Egypten återkomne Bonaparte, trodde han sig hafva funnit den rätta mannen. Denne var ej sen att lyssna till hans förslag, och den 9 November 1799 (18 Brumaire) skred man till utförandet. Under förevändning af en jakobinsk komplott beslöt då »de gamles råd» den lagstiftande kårens förflyttning till St. Clouds lustslott samt öfverlemnade — fullkomligt olagligt — verkställigheten af denna åtgärd åt Bonaparte. Sieyès och Roger-Ducos nedlade nu sitt ämbete, och Barras lockades och skrämdes af Talleyrand att göra det samma, hvarigenom regeringen faktiskt upplöstes, då för hvarje regeringsbeslut fordrades samverkan af minst 3 direktorer. Till yttermera visso stäldes Gohier och Moulins under bevakning.
Följande dag (den 19 Brumaire) sammanträdde råden i St. Cloud, och där infann sig äfven Bonaparte med några hängifna regementen, under det att Fouché lät afbryta all samfärdsel mellan denna ort och Paris. I »de femhundrades råd», där det författningstrogna partiet hade öfverhand, uppväckte den plötsliga förflyttningen oro och misstankar, men i stället för att genast gripa in, förnötte rådet tiden med att låta sina medlemmar aflägga ed på författningen. Under tiden infann sig Bonaparte i »de gamles råd» och började här utveckla sina åsigter, men han, som så ofta med orubbadt lugn trotsat stridens faror, blef på den parlamentariska stridsplatsen ej herre öfver sitt nervsystem. Hans tal var
Källa: Project Runeberg ·