Den franska revolutionen. Dess orsaker och inre historia (1789-1799)

osammanhängande och föga lyckadt, och då en medlem af minoriteten påminte honom om författningen, förlorade han tålamodet och utropade, bortkastande all förställning: »Författningen! Ni hafven kränkt den den 18 Fructidor, den 22 Floréal och den 30 Prairial; den kan ej rädda landet, ty ingen har aktning därför» — ett visserligen ganska sant ord, men som illa passade i dens mun, som var en af de första upphofsmännen till denna kränkning. Majoriteten mottog emellertid hans tal gynnsamt, och därpå begaf han sig, åtföljd af 4 grenadierer, till »de femhundrades råd». Vid åsynen af soldaterna uppstod här ett våldsamt tumult, och inför detta förlorade Bonaparte fullkomligt sin själsnärvaro. Halft vanmäktig nedsjönk han i armarne på en af sina följeslagare och befriades först därigenom ur sitt pinsamma läge, att kommendanten i Paris, general Lefébvre, i spetsen för en trupp soldater förde honom ut ur salen. Rådet ville nu förklara honom i akt, men då nedlade presidenten, som var Bonapartes broder Lucien Bonaparte, sina ämbetsinsignier och lemnade, äfven han, med en inbrytande soldatskaras tillhjälp salen. Alt berodde nu på trupperna, som voro uppstälda utanför de femhundrades lokal. Utkommen svingade sig Lucien upp på en häst, red fram till fronten och uppmanade soldaterna att beskydda rådet mot den minoritet, som därinne tyranniserade det och nyss hotat äfven deras general »med sina dolkar». Soldaterna tvekade dock ännu, men då riktade Lucien en dolk mot sin broders bröst och svor att själf nedstöta honom, om han företog något mot friheten. »Lefve Bonaparte», ljöd det nu från leden, och på en vink af Napoleon inryckte under trumhvirflar en afdelning grenadierer med general Murat i spetsen i de femhundrades sal och utdref med fäld bajonett folkrepresentanterna.

På aftonen konstituerade sig statskuppens anhängare inom de femhundrades råd, ett 50-tal personer, under Lucien Bonapartes presidium såsom laglig församling och beslöto: att direktoriet skulle provisoriskt ersättas med tre konsuler, nämligen Sieyès, Roger-Ducos och Bonaparte; att 61 medlemmar af den lagstiftande kåren skulle utstötas ur denna, samt att de båda råden skulle åtskiljas till den 20 Febr. 1800 och under tiden företrädas af ett utskott af 25 personer ur hvardera;