Sida 152
A. Den äldre stenåldern
gen bott i landet." I sammanhang hvarmed det torde vara af intresse att se, huru han anmärkt likheten mellan ny-svenskarnes kranier och de i vestgöta-gånggrifterna funna hufvudskålarne. l "I alla händelser", säger han slutligen (sid. 80), "torde man kunna tills vidare antaga, att de svenska stenålderskranierna hafva mera likhet med de ny-svenska kranierna än med flertalet af de hittills kända danska stenålderskranierna. Skulle det vidare bekräfta sig, hvad jag visserligen blott efter ögonmått nämnt, att de ny-danska kranierna mera närma sig brakycefalie, så kunde det synas, som om hvart och ett af de båda folken redan i stenålderns grafvar återfinner sin nuvarande typ."
Om framtida forskare än icke komma till samma resultat, kunna vi dock icke frånkänna Virchows sist anförda yttrande all betydelse. Det är nämligen i hög grad sannolikt, att det rinner något af det nordiska stenåldersfolkets blod i de nu lefvande skandinavernas ådror. Ty äfven om Nordens befolkning efter stenålderns slut mottagit nya tillsatser, är det föga troligt att ett folk, hvilket dock hunnit den utveckling som stenålderns nordbor, kunnat helt och hållet utrotas.
En fråga, hvars besvarande vi måste öfverlemna åt framtiden, är om den blandning af två kranietyper, som blifvit anmärkt i grafvarne från vår yngre stenålder, kan anses häntyda på, att under stenåldern någon större eller mindre ny invandring egt rum till Sverige. 2
Skulle det också icke lyckas att med kraniologiens hjelp finna svaret på den frågan, till hvilken folkstam Sveriges invånare under stenåldern hörde, är det möjligt att man på en annan väg skulle kunna leta sig fram till något svar härå. Den Jemförande språkvetenskapen synes nämligen gifva vid handen, att våra germaniska förfäder känt metaller redan innan de skildes från sina fränder hinduer, perser, greker, italienare, kelter och andra medlemmar af den stora ariska folkgruppen. Alla dessa folk beteckna nämligen koppar och jern med ord, som visa sig vara nära beslägtade med hvarandra. Deraf skulle således följa, att det folk som bott i Sverige under stenåldern icke hört till den ariska gruppen. 3
Under det att senare tiders erfarenhet icke bekräftat de slutsatser, som man för en mansålder sedan ansåg sig kunna af då kända kranier draga om stenåldersfolkets lapska nationalitet, har man äfven af andra skäl frångått den åsigten, att de i norra delen af den skandinaviska halfön nu kringströfvande lapparne skulle vara ättlingar af det folk, som under stenåldern bebodde Sveriges södra provinser. 4
Deremot har man på sista tiden uppvisat, att en del af de i den skandinaviska halföns nordligaste trakter funna stensakerna icke
1 Jfr dock Diiben i "Ant. tidskr. f. Sv.", 1 sid. 280.
2 Jfr prof. Nilssons nyss anförda yttrande i 2:a uppl. af "Stenåldern", sid. 185.
3 J. Grimm, "Geschichte der dentschen Sprache'', 1 sid. 9.
4 Diiben, "Lappland och lapparne", sid. 371.
Källa: Project Runeberg ·
