Framtiden: tidskrift för fosterländsk odling

4 VÅR ODLINGS FRAMTID.

styrka ständigt växande oppositionen mot myndighetstron och stillaståendet inom kulturlifv^ets alla områden. . Men der sålunda den fullt sjelfmedvetna insigten och den af inga yttre tvångslagar bundna handlingen otvetydigt framstå såsom det mål, man genom de hämmande skrankomas aflägsnande söker ernå, der kan det ej längre vara tvifvel underkastadt, hvilket det behof är, som i polemikens ifrigt bedrifna värf utgör den besjälande principen. Klarhet och frihet äro personlighetens utmärkande bestämningar; ett nyvaknadt, på många håll med obändig styrka frambrytande medvetande om personlighetens betydelse och rätt torde ock kunna betecknas såsom den idé, hvilken i nutidens sträfvanden, sedda i stort, utgör sjelfva den i rörelse sättande kraften. Långvariga och vidtomfattande förberedelser hafva erfordrats, innan denna idé om personlighetens vigt och berättigande kunnat utbildas till klarhet och vinna ett stadfästadt välde öfver tänkesätten. Ingenstädes inom hela den förkristna verldsåskådningen har personlighetsmedvetandet ännu till fullo trängt igenom. Det despotiska styrelsesättet och kastskilnaden inom Orienten, slafveriet, qvinnans underordnade ställning, ringaktningen för främlingar inom Hellas och Rom hänvisa, jemte så mycket annat, på en uppfattning af tillvaron, för hvilken tanken om en alla menniskors jemlikhet, om allas värde och rätt i det hela var främmande. Men just derföre att den gamla verlden icke fått bhcken öppnad for personligheten såsom det eviga och högsta och sålunda ej heller kunde lefva ett stont personligt lif, just derföre se vi hela denna verld gå till mötes den förgängelse, åt hvilken allt opersonligt, allt blott naturligt förr eller senare måste hemfalla. Hvar och en som icke vill erkänna personligheten hos en annan, icke vill i hvarje medmenniska se sin broder, sin »nästa» — han arbetar i sjelfvisk förblindelse på att till opersonlighetens afgrund neddraga den egna personen. Ty personligt lif är ett lif i vexelverkan, i ömsesidighet; det är inom timligheten »ett jag, som söker ett du», inom evigheten ett jag, som eger och eges af ett annat. Den sanna sjelfständigheten är den, som vinnes, icke genom att göra sitt eget jag till det helas medelpunkt, utan genom att lefva uti och för det hela. Falskt och fruktlöst är deremot det slags sjelfständighetsbegär, som vill häfda det egna oberoendet på bekostnad af andras berättigade frihetssträfvanden. Förtryckaren, långtifrån att vinna sitt mål, fjettras sjelf i ofrihetens bojor; slafvames herre måste under andra former dela det slafveri, han velat pålägga sina likar. Sådan är lagen inom nationernas lif ej mindre än inom den enskildes. Bland forntidens stora kulturstater fanns ingen, som bättre än den romerska förstod att utvidga och befåsta sin magt öfver folken; intet folk har på så allsidigt och skarpsinnigt sätt utvecklat begreppet råUy som just romarne; och dock är denna romerska stat i grund och botten en ofantlig slafstat. Under