Framtiden: tidskrift för fosterländsk odling

VAR ODLINGS FEAMTID. 5

det att de yttre eröfiringame oafbrutet fortgå, under det att segervana legioner fora de romerska ömame vidt kring jorden, sprider sig i det inre af den väldiga samhällskroppen ett sakta smygande gift: njutningslystnadens, vällustens. Dess förlamande verkan röjer sig i slocknandet af ädlare instinkter, i frånvaro af manlig motståndskraft, hvilken efterträdes af en viljelös domning. Hos höga och låga blir slafsinnet det genomgående draget; äro trälame slaf^ar på grund af ett obhdt öde, derföre att de anses såsom rättslösa, så äro deras herrar slafvar genom egen skuld, derföre att de äro tygellösa. När friheten forvexlas med det otuktade godtycket och det gränslösa sjelfsvåldet blir högsta lag; när allt begäres, allt eröfras, allt förtäres i vilda lidelser, i omättlig åtrå: då måstfe en sådan frihet till slut blifva i stånd att göra äfven de starkaste till slaf^ar. Frihetstanken hade man sökt förverkhga, men blott i form af ett någras oberoende, vidmagthåJlet genom de öfriges ofrihet; den så förvridna tanken hämnade sig, då träldonistillståndet blef lotten för alla. Tanken om ett alla yäsendens inbördes sammanhang hade man ej mägtat fatta, ej förstått lägga till grund för ett lif i en förnuftigt ordnad gemenskap; följden blef ett allmänt upplösningstillstånd och i detta ett allas krig mot alla. Med hjertlös giymhet behandlades slafven af sin egare, men samma grymhet öf^ade de herrskande, när tillfälle gafs, mot hvarandra inbördes; misstroget bevakade de frie de ofries steg, men lika misstroget spejade de efter försåt från de med dem likställde; föraktligt trampades menniskonaturen under fötterna, när det var trälen det gällde, men lika förakthgt hånades denna natur äfven i de fribomes personer. Den förfärande orättvisan i samhällsKfvets inrättningar — frukten af personhghetsprincipens misskännande — omvänder i djupaste mening alla förhållanden, så att det högsta blir det lägsta, och tvärtom. Fråssande i ett haf af njutningar, är den rike rpmaren en större slaf än den fattige; men de tyngsta bojorna bär dock statens ypperste man, kejsaren, den allrådande, som med sin minsta vink bestämmer öfver väl och ve för alla. Der han — en Caligula, en Claudius, en Nero eller andra deras likar — dväljes i sina praktfulla gemak, omgifven af lydiga redskap för öin vilja, men utan verkliga vänner, föraktande alla och dock hemligt fruktande alla, omtöcknad af smicker, bedöfvad af njutningar, ett rof för en upphetsad inbillnings skräckbilder, drifven till vanvett af en gåtfull ångest — der förefaller han ju, verldsrikets mägtige envåldsherre, såsom den svagaste bland de svage, såsom den ömkligaste slafven i slafstaten.

Så gick den gamla verlden under, emedan den var blind för personlighetens heKga kraf, för den tillvarons lag, enUgt hvilken oförgänglighet tillkommer endast det lif, som är ett lif för och i sammanslutande vexelverkan med andra. Öfver det undergräfda samfundslifvets,