Sida 6
Vår odlings framtid
6 VÅR ODLINGS FKAMTID.
de bortdöende religionernas andliga kaos grydde en morgonrodnad först då, när den väsentliga gemenskapens, samhäUighetens, personlighetens tanke for första gången framstod såsom ett lefvande faktum, såsom förkroppsligad i en person, som med Gud och menskligheten var lika innerligt förenad och derföre skickad att fastare återknyta de lossnande banden mellan båda. Och detta skedde genom den tilldragelse, som, enligt ojäfviga vittnesbörd, i vårt slägtes jordiska lif blifvit den afgörande vändpunkten: genom kristendomens inträde i verldshistorien.
Kristendomen är ett ursprungligt, ett njrtt, men derföre ej utan rotfåste i föregående odlingsperioders jordmån. Öde tomrum giftas ej inom den menskliga utvecklingens historia. Der den mekaniskt sönderdelande uppfattningen låter öfvergången från en lägre bildningsform till en högre åvägabringas genom ett oförmedladt språng, der sammanknyta sig inför ett högre betraktelsesätt de skilda tidehvarfven till ett obrutet helt: blomstringstiden kunde ej komma, om den icke föreginges af en ännu outslagen knoppning. Så råder äfven mellan den rent andliga religionen och den förkristna tidens bildningssträf^randen i olika riktningar ett nödvändigt och uppvisligt sammanhang, väl ej ett sammanhang^ af följden med dess tillräckliga grund, men ett likt det mellan förberedande stadier och yttersta mål, mellan längtan och hopp samt bådas slutliga uppfyllelse. Orientens talrika skapelser inom det religiösa lifvets område, antikens skönhetstillbedjan och höga vishetskärlek, det mäktiga romarerikets ofvan omtalade framgång i dess sträfvan efter politiskt allenavälde öfver verlden — alla dessa den kristendomen föregående kulturens hufv^udformer äro ej att anse såsom dunkla irrgångar, på hvilka menskligheten alltmera aflägsnat sig från det sökta målet. De äro de uppåfledande trappsteg, den väg, som måste tillryggaläggas i ett gradvis stigande ljus, på det att målet måtte kunna hinnas, »när tiden var fullbordad.»
Kan sålunda hela det förkristna odlingsarbetet betraktas såsom en under årtusenden oaflåtligt fortsatt »beredelse för evangeliet» der den framåtdrifvande kraften utgöres af det djupaste bland alla behof: mensklighetens glödande trängtan efter en fullständig, varaktig försoning — så måste, sedan en dylik försoning genom kristendomen faktiskt blifvit möjliggjord, uppgiften hädanefter blifva den, att teoretiskt och praktiskt i allt större djup och omfattning tillegna sig det nya, som med kristendomen inträdt i historien. Likt ett friskt källsprång, som vederqvickande, lifgifvande qvälier fram inom andens verld, så utbredde evangelii glada budskap allestädes kring sig ett nytt lif och väckte till verksamhet dittills okända krafter. Men denna sin egenskap af att vara en verldsfömyande, verldsfrälsande magt sätter kristendomen sj,elf i samband dermed, att genom Kristus grundvalen är lagd till en alltigenom ny verldsåskådning, i det att de mensklighetens
Källa: Internet Archive ·