Sida 11
Vår odlings framtid
VÅR ODLINGS FRAMTID. H
nämningame: fader, barn, Quds rike eller himmelriket, här ej längre förekommer endast i form af en gryende aning, utan blifvit just sjelfva medelpunkten, den alla enskildheterna beherrskande grundåskådningen i Kristi lära.
En framställning af denna lära, som yore anlagd på uttömmande fullständighet, skulle det tillkomma att visa, hurusom dessa kristendomens hufvudidéer med sträng följdriktighet låta sig utvecklas ur de, så att säga, mera elementära, ännu inom sedelårans område dröjande betraktelser och maningar, med hvilka Kristus inledde den ombildningsprooess han företrädesvis på det religiösa området skulle genomföra. Ätt gifra en dylik utredning af tankesammanhanget inom kristendomen kan vid närvarande tillfälle ej vara vår uppgift. Vi inskränka oss här till att i korthet antyda hvilka slutsatser med afseende på det religiösa lifvets natur, som följa ur de ofvannämnda utsagorna af Kristus.
Fadersnamnet, af Kristus användt om Gud, är uttryck för en oändligt djupare åskådning, än när detta namn förekommer inom den förkristna verlden. Så är t. ex., for att ej uppehålla oss vid de hedniska religionerna, inom gamla testamentet uppfattningen af Gud såsom fader endast en föreställning om honom vid sidan af flera andra. Gud är för judame framfor allt »Jehovah», »Herren», »konungen», »Israels helige» o. s. v. Deremot hafva dessa gammaltestamentliga godsbenämningar • inom kristendomen blifvit, om ej helt och hållet aflägsnade, så åtminstone skjutna djupt i bakgrunden. För den innerliga, hela menniskans väsende genomträngande lifsgemenskap mellan henne och Gud, som af Kristus uppställes såsom det eftersträfvansvärda idealet för vår religiösa fulländning, eger språket ingen mera träffande bild än den, att blifva ett barn hos fadren. Kristus har derföre gjort beteckningen fader till det karakteristiska namnet for Gud i hans förhållande till menniskan. I detta namn, såsom det af Kristus användes, ligger innesluten den uppfattningen att sambandet mellan menniskan och Gud ej är betingadt af någon till individen utifrån kommande bestämning, utan har sin grund i en mellan den andlige personen och den oändlige bestående ursprunglig och oförlorbar väsensgemenskap. Gud är ej längre den i sin sublima upphöjdhet öfrer den ändliga tillvaron från menskligheten dualistiskt skiljde Jehovah; menniskans bamaskap hos Honom är ej i främsta rummet beroende af huruvida hon är en medlem af det utvalda förbundsfolket. I menniskoanden är Gud af evighet närvarande och verksam, utan att dock — detta följer ur beteckningarne fader och barn — det enhetsband, som ^ förefinnes mellan menniskan och Gud, skulle upphäfva deras åtskilnad från hvarandra. Judendomens och hedendomens
Källa: Internet Archive ·