Framtiden: tidskrift för fosterländsk odling

12 VAR ODLINGS FRAMTID.

— dualismens och panteismens — åskådningssätt äro i denna punkt för kristendomen lika främmande.

Denna åskådning om Gud såsom menniskomas fader finner inom det antropologiska området sin motsyarighet i kristendomens uppfattning af menniskoma såsom Guds söner eller barn. Det är ett faktum, att Kristus, i trots deraf att han för egen del yet sig såsom Guds son med Gud stå i en förening af en den högsta tänkbara innerlighet, dock å andra sidan i bamaskapsförhållandet till Gud äfven inneslutit menniskoma. Jemte det han använder uttrycket »min fader», talar Kristus lika ofta om »vår fader» och »eder fader.» Är han, menniskosonen, »nedstigen från himmelen», så är äfven det gudomliga hos menniskan icke från jorden, icke af köttet, utan är ofvanifrån, från Gud. Är han Guds son, så gifver han äfven de sina »magt att blifva Guds söner.» Äro han och fadren ett, så kunna äfven de trogne blifva ett med honom, alldeles på samma sätt som han är ett med fadren. Har fadren gifvit honom »hafva lif i sig sjelf», så ega äfven de med Kristus förenade derigenom lif i sig sjelfve. Var han, »den förstfödde bland många bröder», i besittning af Guds ande i fullaste mått, så kunna alla menniskor — alldenstund de samtUge äro »af Guds slägte» — blifva af samma ande delaktige, då de med Kristus införlifva sig såsom vinträdets grenar med stammen. I fråga om förhållandet mellan det gudomliga hos Kristus och hos de öfriga menniskoma känner kristendomen ingen olikhet tiU arten, utan endast skilnaden mellan ett mer och ett mindre.

Framställer sig Kristus sålunda såsom Guds son i den meningen, att den frändskap med det gudomhga, som hos menniskoanden öfverhuf vud utgör det outplånliga gnmddraget, hos honom blifvit genom ett från kamp till seger fortgående viljearbete utvecklad till den för ett ändligt väsende högsta tänkbara graden af likhet med Gud — så följer deraf, att den kristna religiositetens tyngdpunkt förlägges inom det personliga lifvets, inom viljans område. Den enskilde träder till Gud i det rätta forhållandet ej genom att, såsom den gammaltestamentliga och öfverhufvud den förkristna lifsuppfattningen det fordrade, lydigt underordna sig under det bestående, under sitt folks religiösa samfundslif. På ett fritt, i den egna personlighetens bestämdhet sig grundande sätt skall hvarje menniska närma sig den Högste. De fÖrkristna religionssamfundens enformiga orörlighet försvinner; individualitet, utveckling blifva det religiösa lifvets principer. Detta personlighetens frigörande från den objektiva verldsåskådningens hämmande skrankor beror derpå, att bamaskapet hos Gud, såväl Kristi eget som de öfriga menniskomas, af kristendomen fattas såsom varande ett sedligt-religiöst förhållande. Såsom sådant kan det förverkligas endast genom perso-