Framtiden: tidskrift för fosterländsk odling

VÅE 0BLING8 FBAMTID. 13

nens fria, förnuftigt bestämda vilja, hvadan alltså denna vilja och dermed äf^en sjelfva personligheten blir det inom kristendomen väsentliga, det enda i högsta mening magtpåliggande. Då inom hedendomen menniskans värde hufvudsakligast bestämmes af hvad hon genom naturliga företräden år, inom judendomen åter af hvad hon gör, så lägger kristendomen deremot tonvigten på hvad menniskan vill, eller med andra ord, menniskan är i sanning endast det hon vill: sitt sanna jag har hon i sin vilja. I samma mån som menniskan vill det gudomliga, är hon alltså sjelf gudomlig, ett barn hos Gud, sin fader. Är en mensklig vilja i alla afseenden odeladt riktad på Gud, så har Gud derigenom i den viljandes person, d. v. s. i hans vilja blifvit förverkligad. Det for alla gemensamma gudamenskliga anlaget framträder i sin renaste fulländning hos denne person, han är »den enfödde sonen.» Har han genom sin viljas obegränsade fullkomUghet blifnt »Guds herr^ lighets återsken och det rätta aftrycket af Hans väsende», så kunna ej heller de från hvarje ändligt väsende oskiljaktiga begränsningame i vetande såväl som i magt upphäfva giltigheten af hans utsago om sig sjelf: »den mig ser, han ser fadren.»

Det är genom detta kraftiga betonande af personlighetens begrepp kristendomen omgestaltat de foregående tidemas religiösa åskådningssätt och grundlagt en ny verldsålder. Alla de idéer om personens värde och personens rätt, hvilka samtidigt med »det sena begreppet mennisTcani gjort sitt inträde i historien och som, enligt hvad vi i det föregående närmare utvecklat, särdeles i våra dagar blifvit utvecklingens driffjedrar, ej blott inom det kyrkliga, utan lika mycket inom det politiska och det sociala området, leda sitt ursprung från kristendomen såsom en personlighetens, en den sanna humanitetens religion i ädlaste mening. Att ådagalägga hurusom dessa den nyare tidens hufvudidéer inom ohka områden, i det de sammanhänga med den kristna åsigten om personUghetens oändliga värde, ytterst grunda sig i kristendomens lära om det religiösa bamaskapsforhållandet såsom varande i främsta rummet ett viljans forhållande till Gud — detta kan anses såsom en af den filosofiska historiebetraktelsens vigtigaste framtidsuppgifter.

Vi vända oss nu till den sista af de trenne religiösa grundåskådningar, i hvilka kristendomens hufvudtankar kunna anses hafva fått sitt bildliga uttryck. Likasom Kristi uppfattning af Gud och menniskan blifvit för föreställningen återgifv^en genom de konkreta beteckningame /åder. och larn, så framträder allestädes i hans lära fömuftstillvaron i dess helhet under bilden af Guds rike eller himmelriket Den senare af dessa beteckningar är endast det populärt åskådUga omhöljet för ' samma ideala innehåll, som genom beteckningen »Guds rike» blifvit uttryckt på ett visserligen andUgare, men dock ännu alltjemt bildligt sätt. Söka vi då göra oss redo för hvilket detta innehåll är, så finna