Framtiden: tidskrift för fosterländsk odling

14 VÅB ODLINGS FEAMTID.

vi detsamma utgöras af tanken om en hela den andliga tillvaron omfattande, på sedligt-religiösa grundvalar hvilande gemenskap eller samhällighet mellan de ändliga väsendena och den oändlige. Denna gemenskap åskådliggör Kristus, anslutande sig till den gammaltestamentliga teokratiens språkbruk, genom bilden af ett rike, i hvilket Gud regerar såsom konung.^ Redan benämningen »himmelriket» utesluter härvid hvarje tanke på ett blott jordiskt rike såväl hvad rikets beskaffenhet som hvad dess ursprung beträffar. Härstammande från himmelen, införer detta rike öfverjordiska krafter i den menskliga utvecklingen, och kommer till oss i samma mån sam Guds vilja hvilken oafbrutet förverkligas i andarnes verld, blir handlingens högsta lag äfven på jorden. Inom historiens område uppträder Guds rike såsom den högre förnuftsordning, efter hvilken alla sinneverldens förhållanden ytterst böra rätta sig, och hvilken småningom, trots den verldsliga sjelfviskhetens sega motståndskraft, skall till öfverensstämmelse med sig omgestalta hela den lägre tillvaron. Såsom surdegen efterhand genomsyrar brödets hela massa eller såsom det vidtomskuggande trädet uppspirar ur ett ringa frö, så utvecklar sig Guds rike medelst sin egen inneboende kraft ur en oansenlig början till en alla lifvets porer genomträngande, öfver hela menskligheten sig utbredande godhetens eller det gudomligas magt på jorden.

Är sålunda Guds rikes fullständiga tillkomst att betrakta såsom utveckli^igens yttersta mål, så följer deraf^ att delaktigheten i detta rike måste för hvarje enskild såväl som för menskligheten i dess helhet utgöra det högsta goda. Gentemot de jordiska förmånemas ändlösa mångfald företer sig gudsriket såsom det goda, hvilket i sig innesluter allt annat godt; såsom den oskattbara perla, for hvars vinnande man gema bör offra alla sina egodelar. Till och med de för hjertat dyrbaraste jordiska banden äro ej heliga nog för att tjena såsom såsom ursäkt för en visad försumlighet i eftertraktandet af det, som for oss bör betyda mera än fader och moder. Till och med öga, hand och fot måste utan tvekan uppoffras, såvida de hindra menniskan från att ingå i Guds rike.

Och dock är vilkoret for inträdet i detta rike ingalunda i främsta rummet bundet vid något yttre offer, vid någon yttre handling såsom blott sådan. Tvärtom är den gudomliga fordran menniskan har att tillmöteskomma uteslutande af andlig natur. Denna fordran kan sägas vara sammanfattad i maningen: »söken, och J skolen finna! klappen, och Eder skall varda upplåtet!» Endast den andligen hjelpbehöf vande, som »hungrar och törstar efter rättfärdighet», endast den i känslan af egen vanmagt allvarligt, oaflåtligt hedrande är i den sinnesförfattning, som gör honom mottaglig for den gudomliga nådens inverkan. Just denna rena och fulla mottaglighet för det gudomliga, för hvilken men-