Framtiden: tidskrift för fosterländsk odling

VÅR ODLINGS FRAMTID. 15

niskan af Kristus i vexlande uttryck prisas salig, är sålunda sjelfva hufyudyilkoret, ja, i sjelfva verket det enda vilkoret for hennes medborgareskap i Guds rike. Allt, som grumlar denna mottaglighet, allt, som minskar menniskans ifver i sökandet efter »de ting, som ofvantill äro», måste derföre undanrödjas. Hvarje halfhet är förkastlig; endast ett är nödvändigt, och om dettabör man vinnlägga sig med odelad hängifvenhet, ty »ingen kan tjena två herrar.» Till »den naturhga menniskan» ställes den oeftergiöiga fordran af sjelfforsakelse; hon måste afetå ej blott, då deraf göres behof, från jordelifvets lycka och fröjder utan äfven från all egen vilja, från hvarje rättsanspråk gentemot Gud. Allt byggande på den egna gemingens förtjenst förutsätter ännu ett blott yttre förhållande till Gud, och innebär alltså ett återsjunkande till lagreligionens ståndpunkt. Men härmed inställer sig äfven faran, att i fråga om det sedligt värdefulla hålla skenet for att vara väsendet. Hvarest deremot den rätta sedliga sinnesbeskaffenheten är förhanden, der anses äfven den största trohet i skyldighetemas uppfyllande icke såsom förtjenst, utan såsom pUgt Endast det ödmjuka barnasinnet anstår menniskan i hennes förhållande till Gud; att omvända sig och blifva såsom ett barn är derföre vilkoret för inträdet i Guds rnke.

Ju häigare menniskan erfar behofvet af den sinnelagets och viljans förnyelse, som af Kristus framställes under bilden af en ny födelse, desto närmare är hon ock besittningen af det andhga goda, hon åstundar. Ju djupare det ångerfulla skuldmedvetandet är, desto vissare är förlåtelsen. En serie af liknelser inskärper i evangehema den satsen, hvilken gåi* såsom en grundtanke genom hela Kristi predikan, att den isolerande sjelfviskheten är den skiljomur, som måste nedbrytas, såvida mellan menniskan och hennes hkar samt mellan hela vårt slägte och Gud de fasta kärleksband skola kunna återknytas, hvilka innebära Guds rikes förverkhgande redan här på jorden.

Visar det sig sålunda af hvad vi hittills utvecklat, att fordringame för inträdet i Guds rike äro af rent sedligi natur och såsom sådana stälda uteslutande tiU menniskans vilja — så draga vi af detta vår undersöknings resultat en vigtig negativ slutsats. Ingenstädes inom Kristi lära eller öfverhufvud inom den urspungliga kristendomen göres menniskans delaktighet i Guds rike och i den derigenom förmedlade försoningen beroende af något hennes försanthåUande af ett visst antal teoretiska lärosatser, eller med andra ord af någon hennes tro i den senare uppkomna kyrkliga meningen. Den praktiska sinnesförändring, hvilken kristendomen sätter tiU sin hufvuduppgift att hos menniskan åvägabringa, har ingenting att skaffa med den dogmatiska eller historiska tro, åt hvilken kyrkan tidigt nog, i strid med kristendomens hela anda, tilldelade betydelsen af att vara »den allena saliggörande.» Hvad