Framtiden: tidskrift för fosterländsk odling

DET NYA FRANKRIKE. 249

höfver till en regelbunden utöfning af sin suveränetet, men om i sitt dagliga lif saknar de oumbärligaste och anspråkslösaste rättigheter; medborgare, som ega full frihet att utse sina förtroendemän och åt dem uppdraga obegränsad myndighet att leda nationens angelägenheter, medan deras konmmnala och provinsiella ärenden uteslutande bero af den administrativa magten, och medan de ej kunna taga ett steg eller öppna munnen utan föregående tillåtelse af sina ombetsmän; — sådant var det motsägande och sällsamma skådespel, vårt land erbjöd den öfriga verlden, tills denna politiska byggnad, som saknade grundval, föll för en skakning, lika våldsam och oundviklig som naturens omhvälfningar, och det parlamentariska styrelsesättets undertryckande ätergaf åt det franska samhället symmetri och enhet. Denna kraftiga lexa har ej gått förlorad: i denna stund gifves det bland sundt tänkande ganska få, som ej önska reformera vårt förvaltningssystem och ombilda våra kommunal-inrättningar, för att omsider sätta dem i stånd att uppbära ett fritt styrelsesätt.

Författaren erkänner sålunda hos sitt folk en betydelsefull ombildning af de politiska idéerna och — kan man tillägga — en stark rubbning af de nationella fördomame. CentraUsationen i Frankrike har i detta århundrade, haft ett ej ovigtigt stöd i den föreställningen, att hon hörde med till den stora revolutionens skapelser: detta har gifvit henne en prestige, som öfverskylt hennes olägenheter eller för det allmänna föreställningssättet minskat deras proportioner. Men denna populära villfarelse har den historiska granskningen upplöst och, i mon som den administrativa despotism, hvilken utgjort ett hufvuddrag lika fullt i republiken som i den kungliga eller kejserliga monarkien, sålunda förlorat det helgande bländskenet af förmenta anor från 1789 ^), ha sinnena bUfvit mera mottagliga för de politiske författames analys och de politiska händelsemas dom öfver ett system, som i en alltomfattande byråkratisk mekanism hopklämmer ett civiliseradt samhälles rika, organiska Kf. Denna historiska kritiks talan, som till randen régime återförvisat, hvad man med orätt tillskrifvit revolutionen, har sedan några årtionden tillbaka, med en grundlighet och styrka som lemna intet öfrigt att önska, forts af Mignet, Dareste de la Chavanne, Laferriere, Clément, Crisenoy, Raudot, Tocqueville med flere. De ha steg för steg följt centralisationens och statsförmynderskapets följdriktigt och kraftfullt fortsatta verk från Capetingemes till och med Ludvig XIV:s^ dagar. I denna nya belysning har man börjat lära sig

M .Alexis de Tocqueville: U anden régime et la revolution, III:iéme Ed., 1857, p. 73: »På den tid, då vi ännu hade politiska församlingar i Frankrike, hörde jag en talare yttra om den centraliserande förvaltningen: denna revolutionens vackra eröfring, som Enropa afundas oss»