Sida 250
Det nya Frankrike
250 DET NYA FRANKUIKE.
från hvårandra urskilja, ä ena sidan, konungamagtens lofVarda bemödanden, alltifrån den senare medeltiden, att grundlägga nationens politisk^, enhet, och å andra sidan dess visserligen faktiskt, men ingalunda i följd af sakernas eget tvång dermed förbundna statsmaxim, att pålägga folket en uppifrån enväldigt ordnad uniformitets fjettrar. Man har funnit värdt att lyssna till dem, som i förqväfvandet af all kommunal sjelfbestämningsrätt, i det viljelösa underordnandet under statens allmagt, sökt källan tiU »Frankrikes förfall», och i sjelfstyrelseprincipen vilkoret för dess »möjliga storhet.» Under andra kejsardömet ha, om än mee lliart, de nationalekonomiska undersökningar, till hvilka regeringens reformplaner och den politiska diskussionens strängt begränsade frihet samverkat att hänvisa en mängd utmärkta krafter, understödt samma riktning*): från uppvisandet af arbetets, af industriens och handelns tvingande behof af frihet har slutföljdens väg ej varit lång till samma princips tillämpning å andra områden af samhällslifvet. En Dupont White's-) hyperboliska loford öfver centralisationen och dess frukter mottagas ej längre såsom trosartiklar. Tvärtom är Edouard Laboulaye epokens representative författare, när han antingen i Förenta statemas historia tecknar bilden af ett samhälle som, med den mest utsträckta individuella frihet och lokala sjelfständighet och trots statsmyndighetens inskränkning till få noggrannt bestämda sferer, röjt en spänstig och hållbar styrka, en outtömlig rikedom på materiell kraft, som slagit verlden med häpnad; eUer när han i sina oupphunna politiska satirer blottar den individuella och kommunala hjelplöshet, som aldrig på egen, endast vid styrelsens hand kan röra sig ett steg framåt; eller när han uppdrager statsmagtens gränser och åt det enskilda initiativet, åt den fria associationen, åt de privata samhällena återbördar stora fält, som nationen, eger rätt och pligt att odla såsom henne godt synes, men hvilka hittills varit inkräktade af statsmagten och under dess formalistiska skötsel råkat i ett ödsligt lägervall. Med sin allmänna valrätt, med en nationalförsamling i besittning af alla pohtiska prerogativer, var 1848 års republik intet annat än statsdespotism, blott icke lagd i en endes utan i de mångas hand. Den 2 December flyttades den öfver från de senare till den förre, som sedan med republikens egna medel och verktyg upprätthållit den moderna csesarismen. Denna lexa kunde ej gå förlorad. Sålunda ha vetenskapen, som skingrat inrotade villfarelser, och erfarenheten, som kastat sitt starka ljus öfver farliga illusioner, gemensamt arbetat
2) Man jemföre t. ex. Charles Dunoyor: La Uberté du travaii; Henouard:
Du droit industriel; Mannsquin: Travaii et Uberté m. fl.
^ ) Dupont White : Vindividu et Vetat samt De la centralisation, une suite ä Vindividu et litat, Paris 1856 och 1859.
Källa: Internet Archive ·