Sida 251
Det nya Frankrike
DET NYA FRANKRIKE. 251
på att politiskt uppfostra ett nytt slägte, som skall öppna Bet nya Frankrikes tidehvarf. ;
Prevost-ParodoFs arbete innefattar tre hufvuddelar. Farsta boken handlar om betydelsen af demokrati samt om de faror, som hota detta styrelsesätt; den andra om de styrelsegrundsatser och inrättningar, som lämpa sig bäst för den franska demokratien; den tredje innehåller en återblick på Frankrikes historia sedan 1789 jemte några råd till den nuvarande generationen. Vi kunna ej här uppehålla oss vid alla de betydelsefulla frågor, åt hvilka författaren egnat hvar sitt kapitel under dessa tre hufvudrubriker, utan nödgas inskränka oss till några af de vigtigaste.
Man har ansett Prevost-Paradol, jemte Charles Rémusat och ännu några flere, såsom en yngre klass i »den doktrinära skola», som genom Guizot från England lånade sin pohtik, genom Royer-CoUard hemtade sin filosofi från Skotland, och genom Barante tillgodogjorde sig Tysklands kritiska och litterära principer, och bland hvilkens fåtaliga skara det berömdaste namnet, utom den först anfördes, är Thiers. Vi skola ej afgöra, om Prevost-Paradol rätteligen bör räknas för en fortsättare af denna s. k. skola, af fe parti du canapé, med hvilket spenamn doktrinärema stämplades af grefve Beugnots malice: han påstod sig en gång ha närvarit vid en sammankomst och funnit dem allesamman sittande i en sofia. Måhända förhåller det sig snarare så, att det doktrinära partiet finns ingenstädes, utom i — parti-polemiken, och att bvarje parti inom sig räknar doktrinårer. Nekas kan ej, att Prevost-Paradol stundom visar sig doktrinär, intagen af engelska statsrättsfiktioner och hyllande den numera i alla länder utslitna bourgeoisliberalismen från 1830. Det är särdeles i två hufvudpunkter denna hans riktning röjer sig, nämligen i hans karakteristeckning af demokratien och hans uppfattning 'af den konstitutionella monarkien.
Prevost-Paradol erbjuder visst icke någon mycket eftersträfvansvärd eller oersättlig allians åt dem, som principiellt äro demokratiens motståndare och till hvarje pris vilja bekämpa den. Han anser det något så när lika möjligt, att i längden hindra den demokratiska samhällsordningen, som att leda en flod tillbaka till källorna. Men han spejar med ifrig bUck efter demokratiens faror, och han öfverdrifver dem, ej utan en rätt betydlig mon af orättvisa. Beskyllningen mot demokratien, att den är misstänksam och afundsjuk mot all öfverlägsenhet, denna välbekanta obUgat-stämma i den frihetsfientUga kören, som oaflåtUgt varierar den atheniensiska ostracismens gamla tema, återfinna vi sålunda hos vår författare. Hvad den franska demokratien vidkommer, har en af hans eljest mest erkänsamme och rosande recensenter tillbakavisat anklagelsen, såsom enligt faktiska, handgripliga
Källa: Internet Archive ·