Framtiden: tidskrift för fosterländsk odling

252 DET NYA FRA.NKRIKE.

vittnesbörd ogrundad^). Och vi behöfva ju ej gå längre, än öfver Sundet, for att i Danmarks konstitutionella historia under den demokratiska Juni-^undlagen finna en lika afgörande vederläggning. Dessutom, äfven med det rymligaste medgifvande, att demokratien kan visa »fordom, hårdnackad förkärlek, nycker, och att hon i vissa fall är fullt i stånd att begå orättvisor» -), så kan bilUgtvis anmärkas, att dessa fel och brister ingalunda äro företrädesvis utmärkande för folkväldet, samt att det gifvits och måhända ännu gifves monarkiska välden, der oviljan mot de öfverlägsna förmågorna varit ännu mera afundsjuk och envis. I allmänhet finnes ingenting fiendtUgare Inot de stora kapacitetema, än en mägtig byråkrati.

Prevost-Paradol har i sin grundritning af Det nya Frankrikes politiska institutioner satt sig till mål att endast upptaga principer »lika giltiga för en monarkisk, som för en republikansk demokrati». Fri från all lidelsefull förkärlek för vare sig den monarkiska eller republikanska statsformen, aktande för det vigtigaste att nedifrån ordna ett fritt samhälle med sjelfstyrelsen till rörelsekraft, betraktar han såsom en senare eller sekundär fråga, hvilken stil passar bäst för le couronnement de Védifice, om man bör gifva företräde åt monarkiska eller republikanska omamenter. Sålunda vill han bereda en mera fördomsfri utgångspunkt för pröfningen af denna ej öfvermåttan vigtiga fråga, som kommer först i sista hand. Ingenting synes oss vara mera sundt och rätt tänkt, än denna metod för poUtiska undersökningar, riktade till en allmänhet, som blott alltför mycket varit van att se på den yttre formen och passionera sig för ett namn, Imellertid kommer författaren slutHgen äfv,en till detta ömtåliga spörjsmål: republik eller monarki? Och detta är den andra hufvudpunkt, der vi hos honom funnit ej så Utet af en doktrinär tankegång. Han har i sin utveckling af de demokratiska idéer, efter hvilka han vill se Frankrike nydana sin samfundsordning, tagit sjelfstyrelsen på allvar och han har i sin poUtiska byggnad ej rum för iner, än en statsmagt, folkviljan. Det är således ej på grund af den gamla bekanta teorien om flere koordinerade, sjelfständiga pouvoirs puhlics han förklarar sig för monarkien. Den konstitutionelie monarken har hos honom en annan uppgift, »lika originell som upphöjd» enligt författarens egen åsigt om saken. Låt se, hvari den består!

I en konstitutionell stat kan man ej undvara rätten att, genom representationens upplösning, vädja till folket, när det gifves fog att antaga, att dess och den representativa majoritetens opinioner ej längre stå i samklang, hvilket är den största fara, hvarför friheten och, me-

*) Amédée Breton i Révue Modeme for 10 Sept. 1868. 2) Anf. 8t. sid. 202.