Framtiden: tidskrift för fosterländsk odling

DET NYA FRANKRIKE. 253

delbaxt, ordningen kunna utsättas under ett parlamentariskt regeringsskick. Denna upplösningsrätt kan ej anförtros åt en president, »ty denne valde statschef representerar sjelf ett parti, hvilket han har att tacka för allt, ^hvilket han behöfver äfven efter embetstidens slut, och hvilket har honom snarare till ett verktyg, än till ledare.» Derimot står den konstitutionelle monarken öfver partierna, har intet att af deras strider hoppas eller frukta. För honom äro alla partier precist lika behagliga och välkomna, han gör ingenting annat än uppmärksamt lyssna till den allmänna opinionen, för. att efter dess fingervisning upplösa en mot folkmajoriteten stridig kammare och dermed kalla andra män i spetsen för affärerna. »Detta är hans enda uppgift.» Han får ej visa någon ministére, någon person, ej ens någon opinion något företräde. Skulle en så absolut politisk indifferentism ej vara fullt förenlig med den menskliga skröpligheten, så är det nog att veta, att den innersta tanken, hjertats hemliga böjelser ej utöfva någon inflytelse på hans handlingssätt. TiUäggom ännu till denna idylliska skildringj att han bör intressera sig för konst och vetenskap, uppmuntra förtjensten, vara »den förste gentlemannen» bjand sitt folk, med ett ord uppträda som en föresyn för allt sannt, godt och skönt — såsom frasen ju lyder.

Gema unnade vi den konstitutionella monarkien ett bättre försvar, om ej af annat skäl, så åtminstone derföre att det icke är någon konst eller någon förtjenst att blåsa bort' en så luftig teori. Det fattas blott ett, för att göra den mycket antaglig, men detta enda är tyvärr högst väsentligt. Vi vilja ej åberopa, hur mycket denna skarpa skiljelinie mellan den konstitutionelle monarken och hans regerande ministrar strider mot de svenska föreställningar, som utgå från 1809 års regeringsform och de jure ej veta af någon annan regering, än »konungen i statsrådet»; ty dels är en ingripande rubbning af detta förhållande redan faktisk, vare sig att man vill se den eller icke, och dels äro visserligen parlamentarismens och ministerstyrelsens förebilder att söka annorstädes, än i Sverige, och de närma sig onekligen mera till vår författares ideal. Men ingen erfarenhet ur den politiska historien har ännu företett något stöd för förhoppningen, att en gång kunna få se denne konstitutionelle konung, som författaren gifver oss in ahstracto, ikläda sig kött och blod och bli menniskor lik i allt — utom i menskliga; svagheter, teoretiska och praktiska. Lika litet torde någon redbar psykologi vilja åtaga sig att ställa ett mera gynsamt horoskop för framtiden. Författaren erkänner, att det är »svårt» att träffa på denna fågel Phoenix, men när han antydningsvis erinrar om belgiernas konung Leopold och engelsmännens drottning Victoria, och detta utgör den enda faktiska ankargrunden för hans tro, så tyckes »svårigheten» kunna utbytas mot ett starkare ord. Författarens bild af den kon-