Sida 254
Det nya Frankrike
254 »ET NYA FRANKRIKE.
stitutionelle monarken påminner lifligt om den ledande principen i den gamle Anaxagoras' verldsförklaring: sjelf »apatisk, orörd, det finaste och skäraste af allt, endast sig sjelf lik», reglerar han såsom en deus ex machina ändlighetens virrvarr. Men medan den hederlige filosofen från Clazomense hade förnuftet till rörelseprincip i verldssystemet, har Prevost-Paradol för Bet nya Frankrikes nya konstitutionella monarki endast att välja på — en Bourbon, en Orleans eller en Bonapart^. Hvilket gör en betydlig skilnad.
Dock, det är tid att öfvergå till arbetets många, lysande förtjen- 9ter. I ett par kapitel af första boken beskrifver författaren den »demokratiska despotismen», och det på ett oöfverträffligt sätt. Det är ej endast den slående argumentationens styrka och denna blott af sin egen osökta enkelhet prydda stil, som förläna framställningen här, som annorstädes, ett oimotståndligt behag. Dertill kommer ock författarens ironiska objektivitet: han åberopar Rom under Csesareme, men ej med en min förråder talaren — ty man tycker sig nästan se och höra honom — någon aning om, att' någon i nutiden behöfver taga åt sig denna mördande kritik af — det andra kejsardömet. Antagligen lärer denna skonlösa, men på samma gång fullkomligt lidelsefria och med säker hand utförda vivisektion, som lägger i dagen den moderna csesarismens innersta lifsprocjess, ej synnerligen behaga målsmännen för den storartade förfalskningen af dessa 1789 års idéer, hvilka den Napoleonska författningens l:a Art. hånande »erkänner, bekräftar och garanterar», såsom »grundvalen, för fransmännens offentliga rätt.» Men kejsardömet kan ej beklaga sig öfver denna tysta jemnförelse med Rom i dess förfall. Redan under republiken, under det att man rufvade öfver statsstrecket, förebådades det ju såsom en ättling i rätt nedstigande hnea af Caesars och Augusti tidehvarf, i det att en fransk Hegel i poUsprefekts-uniform skref dess filosofi ^). Sedermera har dess förste man i Caesars lefnad gjort dess apologi, och en af de högtbetrodda pennorna har slutligen höjt apologien till en apoteos, hvai's hädande cynism ej stadnar utider hofsmickrames i domus palatinc^ 2).
^) A. Hoxnieu: Lkre des Césars och Le spectre rouge (Paris 1851).
') Man läse C. Hippolyte Castille: Paralléle entré Cégar, Charleniagne et Napoleon. Lempire et la démocratie. Philosophie de la légende impénale (Paris 1858]. Att Caesar, Carl den store och Napoleon I kunna jemföras med Messias, veta vi redan af forordet till Napoleon IIIis: Caesars lefnad. Men till denna teori om statsstreckens och de politiska menedernas »providentiella» karakter har hr Castille ännn mycket mer att tillägga. Han gör panem et circenses till statskonstens fuUt utslagna ros, han har upptäckt, att Csesar var med Guds nåde en »snillets liksom njutningens hermafrodit», och försynens finger röjer sig i de onaturliga laster, som Suetonius (C. J. Caesar, Kap. LIT) betecknar med: otnnium mtdierttm vir et omnium virorum muHer,
Källa: Internet Archive ·