Framtiden: tidskrift för fosterländsk odling

DET NYA FRANKRIKE. 255

Man kan gema erkänna de stora likheterna mellan det csesariska tidehvarfvet i Rom och imperialismen i Frankrike; de upphäfva dock ej den väsentliga grundskilnaden. Det gamla Romsi lifskraft var förbrukad; objektivismen, statsallmagten hade spelat ut sin blott relativt berättigade role. Derför föll den antika verlden och måste hon falla. Men det moderna samhället är besjäladt af en princip, som i sitt väsen är absolut berättigad, som — i huru ogiltiga former den må ha framträdt — har den eviga sanningens oförstörbarhet: det är personlighetsprincipen. Derföre kan och skall det af imperialismen på afvägar förda och förnedrade Frankrike föryngras, sjelft bU nytt^ i stället att, likt det kejserliga Rom, med sina ruiners grus befrukta marken för andra folk och nya samfundsdaningar.

I andra boken utvecklar författaren sina reformidéer med hänsyn till en efter annan af de politiska institutionerna. Ehuru det är särskildt franska förhållanden, som tjenat honom till utgångspunkt, har dock hans uppfattning en universell karakter, som låter läsaren^ med oförminskadt intresse följa framställningen, om man än stundom känner sig frestad att utropa ett: gudskelof, denna kritik drabbar ej vårt samhällsskick! Främst behandlar han frågan om den allmänna rösträtten, dess fördelar, dess olägenheter och hjelpmedlen mot de senare. Han fordrar, . såsom vilkor för rösträtt, läs- och skrifkunnighet: »omröstning med egenhändigt, vid sjelfva valbordet, skrifna röstsedlar, under iakttagande af försigtighetsmStt, som betrygga röstgifningens förhemligande, är det enda ett fritt folk värdiga förfarande; man skall en gång förvånas, att man tålt ett annat voteringssätt.» Det förtjenar anmärkas, att den »doktrinäre» författaren i denna punkt, som så väl förklaras ur den »demokratiska despotismens» historia i Frankrike, intet annat begär, än hvad före honom yrkats af en bland samtidens mest radikal-demokratiske statsrättslärare, spanjoren C. BernaP).

Prevost-Paradol uttalar sig i detta kapitel mot den tillämpning af den allmänna omröstningen, som plägar ^^Xidi^ plébiscitum. För det första, menar han, är det med mycken svårighet förenadt att uppdraga en lämplig gräns mellan de frågor, som må afgöras af nationalrepresentationen allena, och dem som böra underställas en folkomröstning. Och för öfrigt, tack vare upplösnings-rätten, äro de allmänna valen till representationen just ett sannskyldigt plehiscituntj fritt från de olägenheter, som äro oskiljaktiga från den särskilda operation, hvilken eljest betecknas med detta öamn. Detta senare skäl synes oss ej kunna till fullo godkännas: det »verkliga folkbeslut», som skulle framkallas genom representationens upplösning och ty åtföljande allmänna

^) Bemal*S märkliga arbete finnes i fransk öfversättning med anmärkningar af Eg^Ont VaoMn: Théorie de VatUorité appliquée cmx nations mödernes (Paris, 1861).