Sida 259
Det nya Frankrike
DET NYA FRANKRIKE. -259
passande yalkorporationema för öfre kammareii i de förutnämnda conseils régionaux. Antalet af regioner kunde blifva tjugu till tjugufem egande hvar och en att besätta åtta till tio platser i första kammaren. Utom de sålunda utsedde, högst tvähundrafeiptio, menar författaren att, dä öfverhuset utan olägenhet kan räkna trehundra ledamöter — underhusets bestämmer han till omkring sexhundra — de återstående femtio platserna borde upplåta(S dels åt yissa högre embetsmän, som i kraft af sitt embete vore sjelfsknfna, dels åt tio yalda ledamöter af Institutet, tvänne för hvarje af de fem akademierna.
Af de änmen, författaren behandlar i de tvänne kapitlen om ministeren och om statschefen, ha vi i det föregående redogjort för det vigtigaste, författarens teori för den konstitutionella monarkien. Hans erinran, mot slutet af femte kapitlet, om olägenheterna af alltför långlifvade ministérer samt om det oriktiga åskådningssätt, som gör en ministers uppstigande eller fall till en triumf eller en katastrof i hans enskilda lif, påpeka vi i förbigående, såsom väl värdt att behjertas äfven annorstädes än i författarens fädernesland.
Helt och hållet nödgas vi lemna å sido de återstående kapitlen af andra boken: om dömaremagten och rättsskipningen, om pressen, om den kyrkliga lagstiftningen, om kriget och arméen, samt tredje bokens förut i korthet rubricerade innehåll. Endast i förbigående må uppmärksamheten särskildt fästas å, hvad författaren yttrar om kriget: det är några sidor af en bländande vältalighet, en poesi genomstrålad af den klara tankens ljus och ädla känslors glöd. Så mycket som någon ville författaren kunna hoppas, att kriget engång endast må tillhöra det förflutna, men han gör sig ej till organ för den vulgära uppfattning i industrialismens läger, som affärdar problemet genom att jemnföra staters och nationers ödesdigra skickelser på slagfältet med ett gräl på gatan mellan Per och Pål.
Och härmed kunde vi sluta en anmälan, som företrädesvis afsett att anbefalla Prevost-ParadoFs verk till deras studium, som egna sig åt de albnänna värfvens praktiska skötsel eller publicistiska behandling, och som ej anse poUtisk verksamhet kunna väl umbära politiska studier. Men äfven utanför denna mera begränsade krets önskade vi att det måtte blifva kändt, af ett särskildt skäl, hvarom ännu några ord. Det har sedan några år kommit i bruk att tala om Frankrikes inre förfall, om de sedliga magters upplösning, hvilka utgöra det mensk-Uga samhällets pelare. Dessa omdömen ha val stundom varit medvetet tendentiösa, framkallade af nationell fåfänga, afundsjuka och fanatism: så ha tyska författare med mycken bredd tolkat sin »sittliche Entriistung» öfver det franska sedefördeifvet. Men i allmänhet torde de kuima hänföras till en ytlig och något naiv slutkonst, som i enstaka, ofullständigt kända och skeft uppfattande företeelser trott si^
Källa: Internet Archive ·