Framtiden: tidskrift för fosterländsk odling

BERNHARD VON B£8K0W 277

Beskows lynne, gjorde att han såsom skald och estetiker icke blef lika djup och egendomlig, som omfattande och glänsande. Han älskade skaldekonsten såsom en ädel kulturangelägenhet, på en gång fosterländsk och allmän, han egnade sig med entusiasm åt den »glada vetenskapen»; men skaldens orofiilla dyrkan af ett inre ideal, som han söker, som han sjeli vill eröfra eller dö, var främmande for Beskows natur, som med stark njutningslust kastade sig in i den vinkande, rika verlden i alla dess olika rigtningar. Beskows egen personlighet, kan man säga, var till en början det konstverk, han ilade att utmejsla. Litteraturen var lika mycket tiU för honom, som han för litteraturen, öfverhufmd taget förstod sig Beskow icke på utvecklingens strider; han älskade blott dess resultat. Han anslogs framför allt af det formelt fulländade, det lysande och stora såsom sådant. Van imder ynglingaoch mannaåren att se sina önskningar, sin vilja uppfyllda nästan i samma ögonblick, som de föddes, skulle sjelfva skönheten och poesien vara nära nog på forhand färdiga for honom, såsom fakta, hviU^a han blott behöfde med sin objektiva emottaglighetsförmåga afspegla, for att ega. En ovanhgt lätt produktionsförmåga gjorde arbetet for honom ständigt till ett nöje och en fördel, aldrig till en ansträngning och möda. Äregirig, såsom alla öfverlägsna naturer, dyrkade han skaldens och tänkarens lager, men ville på samma gång med ett visst fjärilsöf\rermod snappa den i flygten, likasom fjäriln kysser hela blomsterraden, utan att sjelf skänka sig åt någon. De sköna hämnades dock på den flygtige. De kunde icke hindra, att han tillegnade sig deras färgprakt; men sitt väsendes innersta lif skänkte de honom icke. I Beskows skaldskap fattas en sjelfständig hvilopunkt^ fantasiens skapande kraft och känslans djup. Oaktadt sin klara, fasta, stuiadom bländande form, ega hans dikter icke den inre gestaltning, som låter formen uppgå i ideal enhet, bestämdhet och genomskinlighet. Ett liknande förhållande eger rum med honom såsom litterär essayist och estetiker. Det ideala lifvet i spekulationens* och forskningens på djupet gående schakter tilltalar honom vida mindre, än det i öppna dagen liggande »gros bon sens» i ett fyndigt, klart och slående uttryck; och på samma gång han med sin smidiga emottaglighet upptager det förras resultat nöjer han sig för egen räkning med det senare. Han citerar med beläsenhet, hvad olika författare sagt om den eller den punkten, rörande litteraturen och estetiken; men framställningen är aforistisk, han behandlar tankarna och idéerna ungefar som yttre, gifaa fakta, och hans egen, sjelfständiga tankeverksamhet träder icke till, såsom ett förmedlande och utvecklande element. I ymnig rikedom strör han kring sig enskilta, träffande anmärkningar, och detta, i förening med den lätthet, hvarmed han förfogar öfver sitt material, samt den ovanligt klara, flytande stilen, ger i alla fall åt hans afhandlingar