Framtiden: tidskrift för fosterländsk odling

BERNHAED VON BESKOW 279

idealet förverkligas blott i den absoluta personligheten, aldrig i den objektiva verlden. Hela lifvet, äfvén staten, samhället och kyrkan, borde, enligt nyromantikemas åsigt, vara omedelbart harmonisk form af idén, och då den verklighet, som var närvarande för dem, erbjöd, såsom alltid måste vara fallet, anblicken af strider, oro, korssande sträfvanden, inre och yttre tvädrägt, ville de uppsöka en verklighetsform, i hvilken menskligheten kunde finna absolut hvila. Vid det flämtande skenet från den uråldriga, men inför den nyaste forskningens och filosofiens framsteg ohållbara, idén om ett borttappadt fuUkomlighetstillstånd, trodde de sig hafva funnit detta tillstånd pånyttfödt i kristendomens första, allmänna former, d. v. s. i medeltidens verldsskick, icke besinnande eller vetande, ty de voro dåliga historici, att dessa former redan i samma ögonblick, de vunno fast organism, krossade tusendens frihet och inneburo frön till den brytning och utveckUng, som senare egt rum, hvilket med andra ord vill säga, att den absoluta, fria hvilan i en viss verklighetsform lika litet då, som någonsin egt och kan ega rum. Deraf imellertid nyromantikemas sympatier för katolicismen, for kastväsendet, för folkfantasiens och uppfattningens verld, sådan den var under medeltidens »fromma dagar», som de, till följd af den idealiserande dager, afståndet skänker åt alla föremåls yttre former, trodde utgöra idel lycka, harmoni och tillfredsställelse; deraf slutligen deras försök att, då sträfvandet att återgå till medeltiden strandade på omöjlighetens klippa, rädda åtminstone dess rest, för att stanna den fortgående >mpplösningen» och ändteligen krystallisera hfvet i en bestämd, skön gestalt, i hvars själ de ville ingjuta sina nya, djuptkända idéer om lifvets enhet och ideala harmoni. Nyromantikerna voro inga politici och historici; de voro blott spekulerande estetici. I politiken framför allt voro de barn, som begagnades af de egenteligen politiska reaktionärerna, Mettemich samt Wiener-kongressens furstar och statsmän. Nu, när restårationsperiodens sista aflagringar hålla på att bortsköljas öfverallt, borde man dock med passionfritt lugn och fördomsfrihet kunna bedömma fosforistemas förvillelser på ett område, dit de af ett i grunden intressefritt och blott teoretiskt misstag blefvo inkastade. Malmström medgifver, att fosforistema icke kunna i religiös reaktion jemföras med deras nyromantiska bröder i Tyskland. Fosforistemas lilla poetiska dyrkan af jungfru Maria var, från den religiösa sidan betraktad, blott ett »talesätt», utan inre rot, en svärmisk fäntasiutflygt, utan all praktisk betydelse, såsom hvar och en i diktens rymder kan svärma för Olympens gudar, utan att derföre kunna beskyllas for grekisk hedendom. När Malmström icke desto mindre förebrår fosforistema, att hafva velat återinföra den katolska verldsuppfattningen och den,»bhnda tron på presten», gör han sig på samma gång skyldig till en oreda och till en orättvisa. Det var blott katolicismens estetiska