Framtiden: tidskrift för fosterländsk odling

280 HIKNESTECKNINGAR.

form, och en sådan eger den i högt mått, fosforistema svärmade för, men det framsteg, som en gång låg i lutherdomen och protestantismen, förbisågo de icke, likasom ingen fosforist veterligen öfvergått till katoUcismen. De ville ingjuta nytt vin på uråldriga kärl; det var deras praktiska fel, men i sjelfva afsigten låg en förtjenst; de drömde om^ den stora religiösa försoning mellan kristenhetens kyrkor, hvilkeu vi ännu i denna dag emotse med nyupplifvadt hopp. Till sjelfva principen var nyromantiken, i sina religiösa och filosofiska tendenser, så litet reaktionär, att den tvärtom i detta afseende utgör föregångare till den mäktiga rörelse, som för närvarande går genom de kristna folken och hvars mål närmast är försoning mellan tro och vetande, utan upphäfvande af någonderas sjelfständighet Tro och vetande, hkasom skönhet, rätt och sedlighet, voro hos den schellingska idealismen, som nyromantikerna upptogo såsom sin grundåskådning, försonade till omedelbar enhet i den intellektuella åskådningen. Man vet huru de kyrkligt ortodoxa, både då och nu, kämpa mot en sådan fordran på absolut enhet mellan vetandets och trons principer. Fryxell märker derföre icke heller, att han sjelf gör sig skyldig till en svår reaktion mot utvecklingen, då han i sin polemik mot fosforistema uttalar den åsigten, att vetandet icke kan fatta trons innehåll. Detta är att ånyo söka fastställa den gamla duaUsmen, som fört till så många irringar på lifvets alla omi^åden och mot hvilken nutiden med all makt kämpar. Fosforistema voro derföre i grunden vida mera framåtskridandets män i religiöst hänseende, än Fryxell, liksom man för visso måste antaga, att de nyromantiska renegatema i Tyskland på det hela taget, till följd af de filosofiska principer, från hvilka de utgått, mera upplöste än förstärkte katolska kyrkans dogmbyggnad, såsom sådan.

Malmström framhåller starkt nyromantikemas synder på sedlighetens område. Äfven i etisk halt framträda de svenska fosforistema i en ojemförhgt klarare dager, än mängden af de tyska romantikerna. Atterbom t. ex., och Geijer, som visserhgen ock måste räknas bland fosforistema, äro guldrena. Då Malmström ironiskt påpekar tillvaron af en eller annan »sinnlighet» i fosforistemas poesi, på samma gång han knappast anmärker låttsinnigheten på andra håll, visar han ånyo brist på historisk blick och logisk konseqvens. Äfven i dess sedliga sida uppfattade nyromantikerna lifvet ursprangligen från en stor och sann synpunkt, lika mycket höjd öfver den gamla rationalismens materialism och resignationsperiodens slappa epikureism eller ofruktbara stoicism, som öfver den gamla och nya ortodoxiens meningslösa spiritualism. De sökte lifvets enhet öfverallt och ville derföre, att äfven det sinnliga skulle erkännas såsom ett nöd-