Framtiden: tidskrift för fosterländsk odling

70 NUTIDENS KOMMUNIKATIONEE.

Täldiga nät kring jorden, men den är och förblir i alla fall en af det menskliga snillets mest storartade skapelser. Den elektriska telegrafen är den »mest ideala» af alla förbindningSYägar mellan yårt slägtes vidt skilda grupper. Angskeppet är bandet vid häftet, lokomotivet vid den fasta jorden, men den elektriska gnistan flyger fram öfv^er land och genom haf, utan att hänmias af vågor eller af vind, oberoende af klyftomas djup som af bergens höjder. Hon behöfsrer, sin ideala natur likmätigt, i stället för dyrlagda jemskenor blott en jemförelsevis billig koppartråd och vida mindre förberedande arbeten. Hon arbetar med små sinnrika apparater samt tager icke i anspråk dryga koldepoter och kostbara skepp eller vidlyftiga tåg af vagnar. Med förvånande hastighet har ock ett nästan fidlständigt telegrafiiät inom 27 a 28 år blifvit utspändt öfrer hela vår planet. Har ett snille i Amerika gjort en upptäckt eller har något vigtigt händt hos våra antipoder, så kan kunskap derom inom några timmar meddelas och genom den periodiska pressen med ångans tillhjelp spridas i palats och koja. I förhållande till de nu skildrade framstegen återstår pä rummets gebit ännu mycket för det menskUga snillet att öfv^ervinna. Men märkliga äro i aUa fall de steg framåt vår tid uttagit äfven på detta falt. Detta skola vi bäst komma i tillfälle att se då vi i det följande kasta en, om än blott flyktig blick på de skilda kommunikationsslagens utveckling.

Det har i alla tider gifvits vissa folk, hvilka af naturen, genom en hos dem nedlagd drift att rikta sin verksamhet utåt, liksom blifvit kallade att för sin tid i främsta ruipmet förmedla den yttre samfärdseln jordens skilda delar emellan. I forntiden då de kulturuppbärande folkens geografiska synkrets ännu var ganska begränsad var Medelhafvet den enda sammanbindningsbanan och blott omkring dess stränder kunde ett intemationelt lif komma i fråga. Till några stapelplatser vid dess kuster förde visserligen långväga karavaner alster från fjerran länder, men en intemationel förbindelse med dessa aflägsna trakter kan icke sägas ha egt rum. För att väcka en sådan till lif voro och äro ännu i denna dag karavaner, der sådana utgöra enda befordringsmedlet, alltför otympliga fortskaffiiingssätt; de kunna icke åstadkomma något lifligare utbyte. Det var alltså blott på hafr^ets farleder som ett sådant kunde försiggå. Skeppsfarten begränsades dock nästan uteslutande till Medelhafvet och, sedan Hansans uppkomst, till Nordsjön och . Östersjön. Först efter de stora upptäckterna i slutet af femtonde århundradet antog skeppsfarten en verldsomfattande karakter. Nu förföUo ock de gamla karavanförbindelsema. Hafvet var öppnadt och en verldshandel blef möjHg. Medelhafvet upphörde att vM:a handelns centrum; dennas tyngdpunkt förflyttades till Atlanten. Men de romaniska folken hafva aldrig utvecklat