Elektriciteten och dess förnämsta tekniska tillämpningar

126

GALVANISKA STAPLAR.

En afart af Leclanchés element är Warrens element, som fig. 66 framställer. Kolskifvan är försedd med ett hål, hvari är insatt en propp äfven af kol med 4 å 5 cm. längd. Blandningen af brunsten och grafit innehålles i två små säckar, som anbringas å ömse sidor af kolskifvan och qvarhållas där medelst hampsnören. Andarne af kolstången intränga i säckarne och

åstadkomma ledande förbindelse mellan kolskifvan och den depolarise-rande blandningen. Den glesa väfven, hvaraf säckarne bildas, bör indränkas med asfalt eller något annat ämne, som hindrar dess krympning. Zinken är vanligen i form af en stång.

En jämförelse mellan dessa element och det vanliga Leclanché-elementet af samma storlek uppgifves ha lemnat följande resultat:

Led. element. Warrens elem elektromotorisk kraft 1,48 1,56 volt.

inre motstånd.... 2 1,3 ohm.

Skilnaden skulle bero på det bindemedel, som användes för sammanhållande af den depolariserande blandningen vid Leclanchés element. Vid stora element af Warrens konstruktion begagnas två eller tre kolproppar för att försäkra den ledande förbindelsen mellan blandningen i säckarne och kolskifvan. Den kemiska processen vid Leclanchés element är tämligen invecklad. Vid vattnets sönderdelning utvecklas syre, hvilket förenas med zinken, så att zinkoxid bildas. Men denna är blott löslig i syror eller alkalier. I detta fall upplöses den genom den ur salmiaken (klorammonium) utvecklade ammo-niaken. Härvid alstras klor, som förenar sig med zinken till löslig zinkklorid, under det ammoniaken som frigöres genast upplöser den bildade zinkoxiden. Vätet, som därjämte utvecklas, förenar sig äfven genast med syre ur brunstenen. Slutprodukterna blifva således: vatten, zinkklorid, ammoniumzinkat och en syrefattig manganförening, som förblifver olöst.

Man kan tydligare fatta denna i stapeln försiggående process genom följande schema:*)

*) Efter E. Kaufmann (Elektrotechnisches Echo, 1890, p. 285).

FIG. 66.