Sida 183
4. Dynamo-maskiner för likriktad ström
NÅGRA EGENSKAPER HOS ELEKTROMAGNETERNA. 183
Dock hafva maskiner med vexelströmmar, hvilka äro de äldsta .och före Grammes uppfinning de nästan uteslutande förekommande, ånyo upptagits de allra sista åren för drifvande af s. k. transformatorer eller sekundära generatorer, ett slags induktionsapparater för elektrisk belysning på stort afstånd från dynamomaskiner
Vi skola i detta och nästa kapitel taga i betraktande maskinerna för likriktad ström, hvilkas anordning och verkningssätt är enklare än vexelström-maskinernas.
Några egenskaper hos elektromagneterna. -
Innan vi öfvergå till en närmare redogörelse för de maskiner, med hvilkas tillhjälp mekaniskt arbete förvandlas till elektricitet, skola vi anföra de egenskaper hos elektromagneterna, som äro af största vigt för konstruktionen af nämnda maskiner.
Om vi antaga en elektromagnet sammansatt af en rätlinig .eller böjd stång af mjukt järn, hvilken är omlindad med koppartråd, öfverspunnen med silke eller på annat sätt isolerad, så uppkommer, när en elektrisk ström kretsar i tråden, magnetism hos järnet, hvilken, om icke helt och hållet dock till större delen försvinner, när strömmen af bry tes. Om, såsom fallet vanligen är, stången är längre än rullen af koppartråd, uppstå poler i de lager af järnet, som äro strax utanför rullens ändar. Magnetismen utbreder sig äfven utanför dessa och den är kraftigare åt den sidan, vid hvilken stången sträcker sig längst utom rullen.
Sydpolen uppkommer på den sida, där strömmen kretsar kring järnstången i samma riktning, som visarne kringlöpa på ett ur. Fig. 99 visar huru på grund .däraf polerna äro belägna vid en hästskoformigt böjd elektromagnet.
Är järnet så mjukt som möjligt, ~så är äfven dess koercitiva kraft ringa; det antager då lättast och afgifver fullständigast magnetismen. Järnet bör då vara möjligast rent
samt efter den mekaniska bearbetningen flera gånger upphettas och få långsamt afsvalna. Detta oaktadt qvarstår nästan alltid någon koercitiv kraft, så att hos järnet qvarblifver efter strömmens upphörande remanent magnetism. Antag t. ex. att en Mstskoformig elektromagnet har ett s. k. ankare, ett järnstycke, som attraheras af de båda polerna och hvilket belastas med en vigt, högst en tredjedel af den, elektromagneten kan bära vid den gifna strömstyrkan. När strömmen afbrytes, faller icke .ankaret, utan fortfar att uppbäras af elektromagneten, hvilket visar att en icke ringa magnetism qvarblifver hos denna. Lösrycker man ankaret, upphör visserligen större delen af den
FIG. 99.
Källa: Project Runeberg ·