Elektriciteten och dess förnämsta tekniska tillämpningar

184 DYNAMO-MASKINER FÖR LIKRIKTAD STRÖM.

remanenta magnetismen, men i alla fall qvarblifver något af denna och så mycket mera ju längre tid ankaret varit i beröring med elektromagnetcn. Den remanenta magnetismen är,, såsom vi något längre fram skola finna, af nytta vid de dynamo-elektriska maskinerna, men i de flesta andra fall åstadkommer den ganska stora olägenheter. Man kan förminska dess inflytande genom att anbringa mellan ankaret och elektromagneten ett tunt blad af trä, elfenben, papper o. s. v. eller små ställ-skrufvar af koppar. Ett annat sätt att förminska en järnstångs förmåga att bibehålla magnetismen uppgifves vara genom att starkt upphetta henne i lågan till en spritlampa, under det att en elektrisk ström genomgår en kring stången i skrufform lindad koppartråd, hvars särskilda hvarf isoleras genom gummilacka, hvilken kan isoleras tillfyllestgörande, oaktadt den kommer r smältning. En knippa af järntråd förlorar hastigare vid strömmens upphörande sin magnetism, än hvad förhållandet är med en massiv järnstång, och man använder äfven vid flera tillfällen en dylik anordning. Det bör äfven anmärkas, att om koppartråden upplindas på en hylsa af något ämne, som är ledande för elektriciteten, t. ex. koppar eller zink, så fördröjes magnetismens upphörande. Man begagnar därför till hylsa för trådrullen trä, papp, tyg eller annat icke ledande ämne.

Beträffande de särskilda omständigheter, som utöfva inflytande på styrkan af den uppkommande magnetismen, äro de dels strömmens styrka, dels trådrullens beskaffenhet, dels järnkärnans-dimensionor och beskaffenhet i öfrigt och slutligen det använda ankarets dimensioner och form. Magnetismens styrka växer med strömmens intill en viss gräns, då mättningstillståndet uppnås. När detta skett, erhålles icke någon starkare magnetism vid strömstyrkans ytterligare; förökande. Hvarfvens diameter är utan inflytande på magnetismen, så framt järnkärnans ändar framskjuta tämligen mycket från trådrullen. I annat fall äro de hvarf af rullen, som ega mindre diameter, verksammare än de med större diameter. Vidare växer magnetismens styrka med antalet hvarf. Den växer äfven intill en viss gräns med längden hos en rätlinig elektromagnet eller hos en hästskoformig magnet, där blott ena polen får verka. Men när båda magne^ tiseras, är längden hos en hästskoformig magnets ben utan inflytande. Hvad åter angår diametern hos jernkärnan, så växer elektromagnetens styrka därmed; men det är åtminstone lör svagare strömmar icke nödvändigt att cylindern är massiv, utan den kan vara rörformig och likväl lemna samma effekt. Enligt du Moncel borde for den skull rörgodsets tjocklek vara åtminstone lika med J af cylinderns radie. Ankaret utöfvar icke ringa inflytande på elektromagneten. Denna verkar kraftigare, om ankarets bredare sidoyta vändes mot polerna, än om; d&n