Elektriciteten och dess förnämsta tekniska tillämpningar

682 TELEFONEN OCH MIKBOFOKEN.

35O. Verkningssättet hos Bells telefon. - Af det

föregående kan man lätt inse verkningssättet hos Bells telefon, så vidt angår dess förnämsta grunddrag. När man talar framför afsändningsapparatens munstycke, bringas den tunna järn-skifvan i vibration, motsvarande den dallring man framkallar hos den framför varande luftmassan. Järnet kommer därigenom att ömsevis närma sig till stålmagnetens pol och aflägsna sig från denna. Men när man närmar ankaret till en magnet, ökas dennas styrka, hvilken återtager sitt ursprungliga värde, när ankaret aflägsnas. Kedan Page har iakttagit, att till följd af sådana vexlingar i magnetismen elektriska strömmar induceras i en omkring magneten upplindad koppartråd, hvilka vid ankarets närmande gå i motsatt riktning till de strömmar, man tänker sig uti magneten och vid aflägsnandet i samma riktning som dessa. Tillämpar man detta vid telefonen, finner man, att när skifvan närmas till magnetpolen, en ström induceras i trådspiralen, motsatt den, som alstras vid aflägsnandet. De i telefonen alstrade strömmarna ega således vexlande riktningar. Men dessa öfvergångar ske icke plötsligt utan småningom. Strömmarne äro därför undulatoriska och motsvara ljudvågorna. De framgå i ledningen*) och kretsa kring mottagningsapparatens trådspiral. Därvid förändras styrkan hos denna telefons magnet, så att när strömmarne gå i samma riktning som de strömmar, hvilka man tänker sig i magneten, denna förstärkes, men försvagas, när de ega en motsatt riktning. Då magneten förstärkes, attraherar den järnskifvan starkare än förut, men svagare vid magnetismens försvagning. Till följd häraf kommer mottagningstelefonens eller receptorns membran att beskrifva vibrationer, motsvarande afsändningstelefonens eller transmitterns under ljudvågornas inflytande. De ljud, som man framkallar vid sistnämnda telefon, återgifvas därför, fastän betydligt försvagade, af mottagningstelefonen. Demoget fann, att det af telefonen återgifna ljudet var 1,500,000 gånger svagare än det ursprungliga ljudet, samt att de båda telefonernas vibrationsamplituder förhöllo sig såsom 1: 1,800. De elektriska strömmarne återgifva således i detta fall blott en ringa del af det använda arbetet. För öfrigt ega de båda membranernas rörelser olika faser, i det att receptoras membran kommer närmast till sin pol i det ögonblick strömstyrkan är maximum, hvilket inträffar när transmitterns membran har sin största hastighet, d. v. s. när den passerar sitt järn vigtsläge. Att verkligen dylika strömmar framkallas uti telefonen, kan man omedelbart ådagalägga (se § 41, sid. 52).

*) Man får icke uppfatta detta såaom skulle ljudvibrationerna framgå i ledningen. Det är endast dessa vibrationer motsvarande elektriska strömmar af vexlande styrka, som där fortplantas.