Elektriciteten och dess förnämsta tekniska tillämpningar

VERKNINGSSÄTTET HOS BELLS TELEFON. 683

Styrkan hos dessa strömmar är ytterst ringa. Enligt Peirce är den mindre än en milliondel af styrkan hos de strömmar, som vanligen begagnas för telegraf apparaters drifvande. Ferraris har visat, att strömstyrkan väsentligen beror af ljudets höjd och skulle för det normala la motsvara strömstyrkan, alstrad af ett Daniells element, då strömmen från detta genomgår 11,764,700 kilometer telegraftråd af 4 mm. diameter, eller vid pass 290 hvarf kring jordeqvatorn. Pdlat har jämväl undersökt dessa strömmars styrka, men genom att sätta en telefon i verksamhet i samband med laddningen och urladdningen af en kondensator. Det visade sig, att den värmemängd, som åtgår att höja temperaturen hos l gram vatten 1°, om den förvandlades till elektrisk energi, skulle vara tillräcklig att i en god telefon erhålla ett kontinuerligt tydligt hörbart ljud under tiotusen år. Vidare befans vid dessa försök ljudets styrka vara oberoende af motståndet i ledningen, när detta understeg 1,000 ohm. För ännu större motstånd försvagades ljudets styrka så mycket mera ju större motståndet blef.

Ehuru den teori för Bells telefon, som vi nyss anfört, synes tillfredsställande förklara apparatens verkan, gifves det dock åtskilligt, som antyder, att äfven andra omständigheter än de betraktade utöfva inflytande. Ljuden, som här återgifvas, äro ingalunda enkla utan sammansatta, och afsändnings-telefonens membran skulle delas i särskildt vibrerande delar, hvardera så mycket mindre till sin utsträckning, ju högre ljudet vore. Dessa delar måste hvar för sig alstra induktionsströmmar, som i sin ordning verka på mottagningstelefonens magnet och därigenom på dess membran, så att detta på motsvarande sätt fördelas i särskildt vibrerande delar. Men det gifves flera företeelser vid telefonen, som icke härigenom vinna sin förklaring. Sålunda har Edison och Mercadier kunnat öfverföra ljud med telefoner, där i stället för skifvor af järn användes dylika af koppar eller aluminium, ehuru ljudet på så sätt endast mycket svagt återgifvits. Den sistnämnde har genom försök ådagalagt, att telefoner med järnmembran äro mycket verksammare än andra och att här den elektromagnetiska verkan är, den hufvudsakliga, under det att med koppar- eller alumiQ-niummembran den elektrodynamiska verkan öfverväger. Å andra sidan har Bréguet kunnat betydligt öka järnskifvans tjocklek, utan att telefonen upphörde att återgifva artikulerade ljud, men såsom Mercadier visat, gifves det för hvarje telefon med konstant magnetiskt fält en bestämd tjocklek hos membranet, hvarvid maximieffekten erhålles. Vid försöken med järnmembraner var denna tjocklek omkring 0,2 mm.

Man kan vid Bells telefon utelämna membranet; ja till och med magneten samt trådrullen och likväl öfverföra ljud, om ock blott svagt.