Elektriciteten och dess förnämsta tekniska tillämpningar

ELEKTKISKA UÖNAB. 775

nämnda balansens ena ände ett rör af mjukt järn, som nedifrån indrages i en solenoid af vid pass 50 ohm motstånd. - Ena änden af sölenoiden är förenad med den positiva och den andra med den negativa polen af ljusbågen. När dennas motstånd växer, går en större del af strömmen genom solenoiden, hvarvid cylindern höjes och öfre stången sänkes. Genom en motvigt å balansens ena arm upplyftes den öfre stången, när hon kommer för nära den undre stången. Uti degeln anbringas de ämnen, som skola smältas. Men för att detta skall ske regelbundet erfordras att en automatisk reglering eger rum, såsom nyss nämndes, samt att den positiva polen till ljusbågen bildas af samma slags metall som den, hvilken skall bringas i flytande form. I själfva verket är det vid den positiva polen värmet företrädesvis utvecklas, och smältningen af det ämne, hvaraf denna pol är bildad, sker till och med förr än degeln blifvit upphettad till samma temperatur. Yid smältning af icke ledande ämnen måste den positiva polen bildas af smält platina eller af iridium eller ock af en grafitdegel. Till en början erfordras visserligen någon tid för att i degeln skall uppstå en tillräckligt hög temperatur, men sedan sker värmeutvecklingen med förvånande hastighet. Gör man bruk af dynamomaskiner, i tstånd att lämna en ström af vid pass 7 ampere med 7 hästkrafter, motsvarande en ljusbåge af 12,000 normalljus, kan nian på en fjerdedels timme upphetta en degel af 20 em. höjd till hvitglödning och därefter^ likaledes på en fjärdedels timme, smälta 2 kg. stål.

Vi skola nu beskrifva den af E. H. och A* H. Cowles, Cleveland, Ohio, uppfunna metoden att smälta malmer genom elektricitet. Uppfinnarne utgå därifrån, att då man försöker göra en sådan smältning genom att införa mineralet i ljusbågen, så uppstår, då det gäller långa och ihållande smältnings-processer, svårighet dels för ljusbågens reglering, dels för åstadkommande af ett konstant motstånd, hvarjämte den utvecklade starka hettan är inskränkt till ett allt för litet rum. För att undvika dessa olägenheter blandas ett kornigt ämne med stor motståndsförmåga och ringa ledningsförmåga, helst kol sådant det för båglampor begagnas, omsorgsfullt med de i krossad t tillstånd befintliga malmerna, och denna blandning införes i retorter, från hvilka luften aflägsnas. Ledes nu en så stark elektrisk ström genom hela massan, att kolen blifva hvitglödande, meddela dessa värmet likformigt till densamma. Malmen smälter och i vissa fall öfvergår till och med metallen i ångform, så t. ex. zink.

Fig. 453 visar i vertikal tvärskärning Cowles elektriska ugn sådan den användes för reduktion af zinkmalmer. J. är «n cylindrisk retort af lera eller något annat oledande ämne.