Sida 24
i gen.*) Möjligen bör hit ock föras Esasta SRP (1391, dock äfven Essœsta, år 1371), k. nuv. Edesta, Vårdinge, Sdm, samt måhända ännu några andra namn. — I dessa fall kan man ej gärna tanka på det andra as, då detta är gammal a-stam. **)
"V an.
1 isl. användes vanir om en särskild grupp bland gu-darne; någon gång förekommer sg. vanr (se Egilson). Några sv. ortn. synas vara sammansatta med detta ord; antingen förekommer i dem gen. sg. eller den rena stammen. Sådana
äro Wansjö SRP (1365), utr. Vansjö i V. Löfsta“, Upl.; Vandala SRP (1397), nu Vannala, Österåker, Vanzsta DS IV, nu Vansta, Ösmo, Wansø s. III, nu Vansö, väl ock Wanwsa IV, nu Vannesta, Toresund, alla i Sdm.; Vanstadha SRP (1384), nu Vanstad, Locknevi, Sm. K.
Dessutom böija några nysv. ortn. med van-. Huru forsigtig man får vara med att af dem draga slutsatser, synes dock däraf att Vanstad s. i Sk. enligt Styffe år 1332 nämnes
under formen Watnstatha.
Ett i den isl. liter atur en ej sällsynt namn för gudarne är regin, äfven rögn. Ensamt förekommer något sådant ord ej i sv. Däremot är i namn ragn-, äfven rceghin-, en vanlig beståndsdel. Här kan emellertid ifrågasättas, huruvida ordet står i betydelsen gud eller med ett ursprungligare innehåll. Det är nämligen egentligen ett appellat., och den älsta betydelsen synes vara råd, beslut; jfr got. ragin. Ordets bruk i namn måste vara mycket gammalt, då det är vanligt äfven på tyskt
*) Jfr gen. pl. syna af sun Rdq. II, 151.
**) Den af Rdq. II, 32 efter Hof för detta ord anförda vg. pl. formen öser måste vara en nybildning.
