Sida 21
Ragn-
område. I ty. förekommer det ensamt stående ordet ej i betydelsen gudar. Weigand utgår ock i sin Wörterb. vid förklaringen af hithörande ty. namn från betydelsen råd. Förstem. anser emellertid möjligt, att i namnen betydelsen gudar frambryter. Och Freudenth. utgår vid förklaringen af hithörande sv. namn från betydelsen “numina44. Omöjlig är en sådan åsigt visserligen icke. Säkerligen sträckte sig denna betydelse utom norden. Detta synes framgå af det i Heliand förekommande uttrycket regano-, regan-giskapu, det af försynen bestämda
•+
ödet; *) jfr metodo-giskapu (se Grimm 24). — Afven den förstärkande betydelse, som röjer sig i fsa. regin- blind, -thiof\
ags. regn-heard,-veard m. m., liksom i isl. regin -dómr,
ping m. m. synes lättare ha kunnat utveckla sig ur betydelsen gudamakt än ur grundbetydelsen. **) Flere af hithörande namn äro vidare bildade i likhet med andra, som innehålla af-gjordt mytologiska beståndsdelar.
Då således dessa namn åtminstone möjligtvis sammanhänga med religiösa föreställningar, upptager jag dem jag fun-upptager jag dem jag funnit i äldre sv.:
*
Ragna: ***) rakna L. 925 (såsom det synes, moder till raknburk). Detta namn ingår i Ragnotegher, Upl. DS m och Ragnotorp, Sdm. DS IV.
Ragnar: raknar L. 601 (Dyb), Dyb. I, 82; ragnar
L. 369. I SRP är detta namn rätt vanligt; så Ragnar n.
2001, 2046, 2059; Raghnar n. 2073, 2673. — Om det van-
*) Heyne yttrar i gloss.: In reganoeiner Reminiscenz aus dem Heidentume, scheint ein alter gen. plur. zn liegen, vergl. altnord. regin numina, dii.
**) I viss mån jämförliga äro de isl. uttrycken ty- hraustr, -spakr, i Snorraedda härlecda af Tyr, sannolikt riktigare af Vigf. förklarade “v alian t as a god, godly-wiseM.
***) Jag har varit tveksam, huruvida jag borde såsom normal form ställa ragn- eller raghn-. Jag har valt det förra skrifsättet emedan åtminstone i VGL gn är det vanliga, för så vidt båda konsonanterna ej
forst genom böjning kommit bredvid hvarandra (jfr i I brymsignce, egn, hœgna, sœgnarping, samt eljest agnabaka, ognarbot), äfvensom emedan af skrifsättet i handskrifter och diplom från medeltiden framgår, att redan tidigt g åtminstone ganska allmänt i denna ljudförbindelse öfvergått till gnttural nas al, som i sv. framför 11 plägar teeknas g. Jfr Kdq.
IV, 884.
Källa: Project Runeberg ·