Sida 22
Ragn-
liga latin. Ragnerus hör hit eller till Ragnir, vågar jag ej afgöra.
Ragriborgh: raknburk L. 925*) I medeltidshand-
lingar är detta namn, skrifvet Ragn-, Rang-, Rag-, Ramborg o. s. v., ganska vanligt.
Ragnfaster: raknfastr L. 400 (UFT); raknfast
(ack.) L. 497 (UFT) (det är samme man, som nämnes L. 496 — rakinfast —, 498, 2009, måhända ock 2010); raknfastir L. 369; ranfastr L. 583 (UFT), väl densamme, hvars namn enligt UFT L. 584 skrifves rakfastr. I medeltidsdiplom förekommer namnet med växlande stafsätt på åtskilliga ställen.
Ragnfriper (kvinnon.): rahnfri/n: L. 508, 525 (Dyb); raknfrir**) L. 499 (Dyb); rahnfrø (nom.) L. 916 (Dyb), (ack.) L. 507; rahnfrø.. Dyb n, 50.
I diplom är namnet rätt vanligt, t. ex. Ragenfrid ***)
DS I 90, Ranfridis I, 393 m. m.
Ragnhilder: rahniltr L. 526 (UFT), 605 (UFT);
rakniltar (gen.) L. 400 (UFT). I diplom förekommer namnet flerestädes, t. ex. Ragnildis DS I, 617, 636 m. m.
Ragni: rakna (ack.) L. 526 (UFT); rakni på en nyfunnen sten i ö. Stenby s., Ög., AT; rakna (ack.) L. 904. Hit hör Ragne DS JU samt det latin. Rangno V (1341); jfr
ock SRP.
Ragnir: raknir L. 1339 f) Hit hör väl ock Ragni (ack.: R. stabularium) DS I, 473. Jfr Ragnar.
Ragn/munder: Ragmundus DS V, 645, 688. Möjligen är namnet Ramund uppkommet häraf med samma ljud-öfvergång ff) som i kvinnonamnen Ramborgh, Ramfridh, Ramfrö (hos Hyltén-Cavallius n, 286), samt i mansnamnet Ram-vald (se SRP IH).
Ragnvalder: rahnvaltr L. 397 (UFT); raknvalt (ack.) L. 436 (UFT) och 437 (samme man?) I medeltidshand-
lingar är detta namn under olika skrifsätt mycket, vanligt, fff)
*) Möjligen hör äfven ramborgar (gen.) hit; jfr Rdq. II, ‘268. **) Jfr hulmfrir L. 651.
***) Måhända en tysk form. t) Enligt Torin har stenen ej, såsom L. läser, por raknir, utan
pir raknir, ett isl. peir Ragnir.
tt) gn: ngn: ng samt slutligen, framför annan labial, m. ttt) Hit hör ock formen Ragneld SEP n. 714, såsom synes däraf, att samme mans namn skrifves Rangvald n. 640, Ragwald n. 641.
Källa: Project Runeberg ·