Sida 38
Kappsegling om en man af Ulyss Rogers
GULDTÖRSTENS OFFER.
Af S. H. Merriman.
I hvarje nummer kommer att lämnas ett kort sammandrag af följetongens innehåll allt ifrån berättelsens början.
I första häftet omtalas endast professor von Holzens vandring genom några trånga, ruskiga gator i Haag, i afsikt att aflägga det besök, som nedan skildras.
Barnet log listigt och lämnade honom några små kopparmynt.
Von Holzen fyllde glaset och räckte det till den sjuke mannen, som omedelbart tömde det.
»Ni kan få så mycket ni vill», sade von Holzen vänligt.
»Kan det hålla mig vid lif?»
»Nej, det kan det icke, min vän», svarade von Holzen. Han såg på det gula ansiktet, som stirrade upp mot honom från mörkret. Det såg ut att tillhöra en gammal man med stora, blodsprängda ögon, och tjocka läppar som skylde munnens brist pa tänder.
Mannen log.
»Jag har likväl lefvat längre än någon af dem», sade han. »Huru många af oss berömma sig icke af en fördel, som andra aldrig eftertrakta.
»Ja», svarade von Holzen allvarligt. »Huru gammal är ni?»
»Nära trettiofem år», ljöd svaret.
Von Holzen nickade, vände sig om och såg tankfullt ut genom fönstret. Ljuset föll på hans ansikte, som skulle varit vackert, om munnen varit dold.
Ögonen voro mörka och lugna. Hans panna såg högre ut än den i verkligheten var, emedan hans tjocka hår stod rakt upp nästan en tum från den utan den minsta krusning. Hakan var lång och spetsig. Det var på det hela taget ett ansikte, som man skulle vändt sig om för att få se ännu en gång. Man skulle kunna tro, att en sådan man måtte komma fram i världen. Men ingen kan döma om en annan i det hänseendet. Det är ett märkvärdigt faktum, att det förtroliga umgänget med en man, som skaffat sig ett stort namn, leder till den oundvikliga slutsatsen, att han icke förtjänar det.
»Det är för märkvärdigt», mumlade von Holzen, »nästan trettiofem år!»
Det är svårt att säga hvad han egentligen tänkte. Det enda ljud, som hördes från sängen, var mannens klunkande när han drack.
»Och jag känner bättre till handtverket än någon, ty jag är uppfostrad däri från min barndom», sade den döende mannen med ett ohyggligt skryt. »Jag väntade icke tills jag blef tvungen till det, som de flesta».
»Ja, ni lär varit en rask arbetare, säger man».
»Ja, inte blott rask», sade han tydligt med sin klanglösa stämma, »jag hade också kunskaper».
Von Holzen, som stod där med händerna i rockfickorna, ryckte på axlarne. De hade kommit till den gamla stridspunkten, som så ofta förr.
Öm en stund vände sig von Holzen mot sängen. Den gula handen hvilade på bordet och von Holzen kände på pulsen.
»Den är svagare», sade han. »Jag anser det rättast att säga er detta».
(Forts från n:o i).
Mannen svarade icke, utan lutade sig längre tillbaka och andades hastigare. Det var, som om något fastnat i hans hals. Von Holzen gick mot dörren och i samma ögonblick var det någon som smög sig ned för den mörka trappan.
»Gå strax efter läkaren», ropade han befallande. Så gick han åter till sängen. »Tager ni då emot mitt anbud?» frågade han den sjuke. »Jag gör er det för sista gängen».
»Tusen gyllen?»
»Ja!»
»Det är för litet», sade den döende mannen. »Låt oss säga tolfhundra».
Von Holzen vände sig åter tankfullt mot fönstret. Det föreföll, som om en djup sorgbundenhet fallit öfver de dystra gatorna och äfven uppfyllt det ohyggliga rummet. Dödens ängel hade ännu en gång kommit i sällskap med människors snikenhet.
»Nå ja, så låt oss det», sade von Holzen till sist, »då ni ändå ligger för döden».
»Har ni pängar med er?»
»Ja.»
»Åh!» sade den döende mannen i en klagande ton. Det föreföll, som om han varit förargad öfver att han icke begärt mer. »Sätt er ned och skrif», sade han.
Von Holzen satte sig ned i det han tog fram plånbok och pänna.
Den döende mannen började långsamt, som om han velat länge öfvertänka det, att diktera en blandning af kökslatin och holländska, hvilken den andre syntes förstå ganska bra Pängarne lågo i grå sedlar framför den skrifvande.
Receptet var långt och upptog flera sidor i boken, föreskrifterna rörande tillagningen och de olika ingrediensernas temperatur fyllde tvänne sidor till.
»Se där», sade den döende till slut, »nu har jag gjort hvad jag skulle. Jag har talat om allt hvad jag vet. Gif mig pängarne».
Von Holzen gick tvärs öfver golfvet och lade se .'.lame i den andres hand, hvars gula fingrar girigt oslöto sig om dem.
»Åh», sade han, »jag har haft mer än detta i min hand. Jag har varit rik en gång och gjort af med allt i Amsterdam. Läs nu upp hvad ni skrifvit. Jag vill att allt skall gå rätt till.
Von Holzen stod vid fönstret och läste högt ur sin bok.
»Det är rätt», sade den andre. Man kan höra, att ni fått ert diplom i Leyden. Ni har icke gjort ett enda misstag».
Von Holzen lade igen boken och stoppade den tillbaka i fickan. Hans ansikte visade icke något spår af belåtenhet. Hans flegmatiska natur dolde det faktum att han ändtligen kommit öfver hvad han länge sökt få veta. En vagn dånade
Källa: Project Runeberg ·
