Sida 64
Kappsegling om en man af Ulyss Rogers
2>et stulna
Ijbansavfart^oet.
Hur det kan gå till i krig.
Kriget var ännu icke faktiskt förklaradt’ och det fanns till och med folk som ännu trodde, att tvisten kunde afgöras utan blodsutgjutelse. Första orsaken till missförståndet var föregifven vanvördnad från Vandoliens sida gentemot fursten af Pegrim. Denne furst Leopold hade af kung Guy af Vandolien blifvit antagen som friare till kungens vackra dotter, hvilken emellertid för egen del hyste helt andra afsikter ifråga om såväl hand som hjärta. Vid hennes sida stod hela Vandoliens folk emot dess konung. Följden blef att fursten, när han gästade Vandoliens hof i giljareärenden, blef utsatt för hotelser och förolämpningar af folket.
Denna olyckliga händelse resulterade i diplomatiska förvecklingar och de ursäkter, som naturligtvis icke uteblefvo, buro ej den prägel af ödmjuk uppriktighet som den kränkte fursten af Pegrim ansåg nödvändig. En bitter telegrafkorrespondens fördes under några dagar. Därpå förvärrades saken därigenom, att Pegrim plötsligt begärde uppgörelse af en gammal ersättningsfordran på grund af en fisketvist samt framställde ett ultimatum.
Samtidigt inlöpte nyheter som högligen oroade de käcke vandolierna, hvilka i det senaste telegrammet från S:t Louis, hufvudstaden i Pegrim, läste en hotande katastrof, ja till och med sin undergång.
Som hela världen vet, äro både Vandolien och Pegrim ett par små stater vid södra Pacific-kusten, hvilka man visserligen torde kunna hitta på en riktigt stor och god karta men hvilka hvar-ken i afseende på territorium eller åtkomliga inkomster äro af vidare intresse för den öfriga världen.
Den öfverraskande nyhet som telegraferats från S:t Louis till Vando meddelade, att Pegrim köpt ett första klassens pansarskepp »i god kondition» af Förenta staterna, som nu, sedan de gjort upp med Spanien, realiserade sitt gamla lager.
»Hvar i all världen», utropade premierministern i Vando, när detta förfärliga telegram lästes upp för honom, »hvar i all världen ha de fått pängarne ifrån? De ha ej mera kredit än vi i Newyork!»
»De bofvarne måste ha lyckats låna någon-städes», sade den förskrämde embetsman, som meddelat budskapet.
»Jag är rädd att ni har rätt», svarade ministern. »Vi kunde ha hållit dem stången med vår flotta, om icke denna —».
Venuzzia talade icke ut, rörelsen kväfde hans
röst.
Vandoliens flotta kunde helt visst till dato ha stått sig emot Pegrims. Ty emot denna stats gamla utslitne kryssare och två kanonbåtar kunde' Vandolien ställa ett gammalt godt pansarfartyg »Monopole» — naturligtvis mycket gammalt och illa rustadt, men ännu sjödugligt och försedt med två stora torn, som hvardera hade en häpnadsväckande kanon — samt därjemte två torpedbåtar, af hvilka dock den ene förlorat sitt torpedo-rör och därför endast kunde tjäna till att skrämma fienden. Utom dessa utmärkta fartyg kunde marinministern prestera två »tredje klassens kryssare» Olyckligtvis saknade en af dessa maskin och den andre användes till sjukhus och fängelse.
Den fientliga maktens plötsliga och oväntade inköp af ett krigsdugligt pansarfartyg måste därför i premierminister Venuzzias ögon vara liktydigt med Vandoliens undergång. Kriget måste utkämpas till sjös, enär mellan de båda staterna låg ett tredje mycket stort rike, som icke ville blanda sig i saken genom att tillåta något lands trupper passera igenom.
»Vi kunna icke gifva vika!» sade den stackars Venuzzia. »Nationens heder fordrar, att vi vägra att betala denna million dollars.»
»Vi ha hvarken pängar eller pänningars värde», tillade finansministern.
»Fristen utgår i öfvermorgon kl. 7 e. m.», sade Venuzzia. »Jag ser ingen utväg ur denna dilemma. Vi måste underrätta hans majestät.»
De funno konungen i allsköns ro ätande middag med drottningen och sin förtjusande dotter, prinsessan Angela. Det fanns äfven en gäst, en tysk prins Otto von Elberhauser, en glad och käck ung man. Han stod emellertid för närvarande ej i gunst hos konungen, emedan det just var för hans skull som prinsessan afvisat fursten af Pegrim och därigenom gifvit orsak till den politiska förvecklingen.
Venuzzias meddelande bragte det kungliga sällskapet i dyster förtviflan.
»Vi äro förlorade!» utropade drottningen och förde spetsnäsduken till ögonen.
»Ja, det är vår undergång,» instämde konungen. »Ack, Angela...»
Då inföll, till allas förvåning, prins Otto helt plötsligt:
»Visst inte, ers majestät, det är långt ifrån er undergång. Kriget är ännu ej förklaradt, vi ha
Källa: Project Runeberg ·
