Sida 39
Kappsegling om en man af Ulyss Rogers
på gatan, tagande bort andra ljud. Mannen i sängen rörde oroligt på sig. Von Holzen gick till honom och hällde i mera mjölk. Men i stället för att fatta den blef den sjukes hand liggande kvar. Sedelbundten höll han säkert fast med tre fingrar. Med tummen och det femte plockade han på täcket. Von Holzen böjde sig ned öfver sängen och betraktade hans ansikte. Den sjukes ögon voro slutna. Plötsligt började han mumla:
»När ni nu har fått hvad ni vill, skall ni gå».
»Nej», svarade von Holzen vänligt, »det skall jag inte. Jag stannar hos er, om ni inte vill bli lemnad ensam. Ni är modig i alla fall. Jag kommer att bli förfärligt rädd när min dödsstund nalkas».
»Ni skulle ej bli rädd, om ni lefvat ett sådant lif som mitt. Döden kan i hvilket fall som hälst ej vara något värre än det». Och mannen skrattade helt belåtet, som den hvilken efter att ha slitit mycket ondt ändtligen ser slutet nalkas.
Von Holzen svarade ej. Han gick fram och öppnade fönstret samt släppte in den med lukten af bränd torf blandade luften, hvilken ger Haag sin särskilda landtliga atmosfer. Den tyske vetenskapsmannen blickade ut genom fönstret, en sällsam tystnad föll åter öfver rummet. Det var ett besynnerligt rum att dö i, ty hvarje föremål i detsamma var en antikvitet. Några af dessa reliker hade nog blifvit omsorgsfullt tillverkade i en butik i Bezem Straat, men flere voro äkta. Själfva
glaset, ur hvilket den döende drack sin mjölk, för-skref sig från Hollands glansdagar, när Wilhelm den tyste satte sin ihärdighet och djupa diplomati mot Albas häftiga fanatism. Många föremål i rummet hade sin egen historia och kunde berätta om ett halft dussin menniskolif, som nu voro döda och glömda. Själfva atmosferen var fylld af det förflutna och multnande minnen.
Von Holzen gick fram till bädden under tystnad och betraktade den döende. Han var i allmänhet ingen talträngd människa och nu lade särskildt den skugga, som hvilade öfver dennes härjade ansikte, band på hans tunga. Den sjuke andades mycket långsamt. Ett ögonblick såg han på von Holzen, men vände därpa den trötta blicken mot väggen. Plötsligt tröt honom andedrägten. Under långa stunder tycktes han ha upphört att andas. Så kom till slut ett uppehåll som omärkligt öfvergick i evigheten.........
Von Holzen bidade några minuter. Därpå böjde han sig öfver den döde, skilde sakta hans fingrar åt och tog därur de skrynkliga sedlarne. Mekaniskt räknade han dem, tolfhundra gulden. Därpå stoppade han ned dem i fickan, ur hvilken han tagit fram dem en timme förut.
Han gick fram till fönstret och och väntade. När till slut distriktsläkaren infann sig, hälsade han med en stel bugning.
»Herr doktor», sade han på tyska, »jag fruktar att ni kommit för sent».
(Forts).
SERVERING UTAN UPPASSNING.
Allt hvad som »går af sig själft» börjar nu bli mer och mer användt, såsom varande i bruket billigast. På kontinenten ha t. ex. automobilerna fått allt större användning. Hästen, som med oblida ögon sett den tvåhjuliga stålkonkurrentens vilda jagt, drar en suck af hopplöshet vid åsynen af de utan någon fåle framilande vagnarne.
I Sverige ha automatrestauranter i dessa dagar börjat införas. En dylik har i september öppnats i Stockholm, där ytterligare tvänne inom kort skola inrättas. I Göteborg och Malmö komma i höst att öppnas liknande restaurationer. I Kristiania ha redan länge ett flertal sådana varit i gång och blifvit mycket frekventerade. I Köpenhamn äro de ock flitigt besökta.
Bilden visar hur buffeten vid en dylik automatrestaurant ser ut.
Mekaniken är den enklast möjliga.
Man stoppar in myntet i öppningen, drar i en klaff och den önskade varan inställer sig genast.
Ifall gästen skulle ha anledning till klagomål öfver något mankemang, finnes alltid någon affärens representant till hands. Man torde sålunda icke riskera att klaga »för döfva väggar»!
En automatrestaurant.
I järnvägskupeérna borde små automatrestauranter ha att emotse en lysande framtid såsom mera lättskötta och praktiska än stora restaura-tionsvagnar.
Källa: Project Runeberg ·
