Sida 65
Kappsegling om en man af Ulyss Rogers
DET STULNA PANSARFARTYGET
ännu fyrtiosju timmar på oss. På den tiden kan man uträtta mycket!»
Den nästan skämtsamma ton, i hvilken prinsen, som i själfva verket var upphofvet till detta trångmål, yttrade dessa fyllde aha — utom prinsessan Angela — med afsky.
»Förstår ers höghet icke», sade konungen allvarligt, »att dessa pegrimeser ha absolut bestämt sig för att nedgöra oss. Vår skattkammare är ej öfverfylld. Vi kunna helt enkelt ej betala deras fordran, äfven om vi ville. Om fyrtiosju timmar ha de förklarat oss krig. Fyrtiosju timmar äro för oss af lika liten nytta som en halftimma. Vi kunna hvarken bygga eller skaffa ett pansarfartyg på fyrtiosju timmar.»
»Om ers majestät behagar ursäkta», svarade prinsen leende, »är det just i den punkten jag tillåter mig hysa en annan åsikt. Hvarför skulle vi ej kunna skaffa ett pansarfartyg på denna tid?»
Alla stirrade, utom sig af häpnad, på prinsen.
»Hans höghet skämtar!» mumlade Venuzzia. »Det är inte så lätt att hitta ett pansarfartyg —»
»Ers excellens torde ursäkta», svarade prins Otto. »Jag vet ett präktigt sådant, hvilket vi kunna komma åt utan pängar och inom sagda tid, ty det ligger för ögonblicket för ankar tjugofyra timmars segling härifrån och bara väntar, om jag får så uttrycka mig, på att vi skola taga det.*
»Jag vill förklara mig», fortsatte prinsen allt-jemt leende. »Hamnen ifråga är S:t Louis och fartyget är »Actæon», Pegrims nyinköpta pansarfartyg.»
Konungen och ministrarne stirrade mållösa på tysken.
»Det är helt enkelt!» sade denne. »Här är ett ultimatum. Godt! Kl. 7 e. m. i öfvermorgon blir detta ultimatum, om vi ej besvara det, ipso facto en krigsförklaring. Godt! Kl. 7,15 samma kväll gör Vandolien sin första krigsrörelse — och det skall bli uppbringandet af »Actæon* med hjälp af en beväpnad batbesättning, till hvilken jag hoppas få räkna mig.»
»Men», ropade man, »en båtbesättning för att uppbringa ett pansarfartyg? Det är en galenskap
— det är omöjligt!»
»Ingalunda», svarade prinsen lugnt. »Tro mig, jag vet hvad jag säger. Hör på!»
Han drog upp ett bref.
»Här är ett bref från en vän i S:t Louis», förklarade han, »den förnämste bankiren i Pegrims hufvudstad. Han råder mig att varna mitt vänliga värdfolk och råder Vandoliens hof att gå in på furstens af Pegrim fordringar. 'Det är bättre’ — skrifver han —; 'att betala eller åtminstone lofva en million dollars, än att få se hvarje sjöstad, som hans majestät eger, jämnad med jorden. I förtroende vill jag tala om att inom fyra timmar efter krigsförklaringen — d. v. s. kl. 11 onsdag afton
— »Actæon» kommer att starta sin färd för att sprida död och undergång. Pegrimeserna äro så säkra på sin seger, att de redan på onsdag afton ämna ha en stor nationalbankett, vid hvilken officerare och besättning på »Actæon» skola bli hedersgästerna och hyllas som om de redan vore de segrande hjältarne. Hela oxar skola stekas för fästen och vinet kommer att flyta i strömmar’!»
Prins Otto vek ihop brefvet och stoppade det i fickan. »Detta är de speciella underrättelser jag fått», slutade han. »Frågan är, om I vågen handla därefter. Naturligtvis kommer icke hela besätt-
ningen af 6- å 700 man att lämna »Actæon», utan åtminstone ett mindre antal stannar kvar, ty ångan måste vara upp kl. 11, då fartyget skall afgå.»
* *
*
Onsdagens bankett var en lysande tillställning. Det var en varm höstafton, visserligen ganska mörk, men de som samlats till fäst i den stora parken kunde tydligt urskilja konturerna af det stora pansarfartyget, som låg en engelsk mil från stranden, fästligt dekoreradt med kulörta lyktor. Tusentals skålar hade druckits för fartygets lycka och nu väntade man otåligt det ögonblick, då nationen på slaget tio skulle salutera symbolen af sin makt och den kommande segern genom afbrän-nandet af en ofantlig mängd raketer och kanonskott. Denna demonstration skulle just föregå manskapets embarkering och vara signalen till fästens slut.
Nu var ögonblicket inne. Med ett plötsligt fräsande och smällande gick den första raketen upp. Så affyrades kanonerna i de två små fästena på hvar sin sida om hamnen. De täta skotten och de många raketerna som samtidigt sändes upp voro af en bokstafligen bedöfvande verkan. Under det denna stora nationalsalut dånade, tände »Actæon» plötsligt sin starka strålkastare, hvilken briljant bidrog att öka såväl den imponerande effekten som entusiasmen hos folkmassorna, hvilka började hurra allt hvad lungorna höllo.
»Den där strålkastaren är en god idé», sade den unge fursten af Pegrim (prinsessan Angelas afvisade friare), hvilken satt till bords med Petruchi, »Actaeons» chef, till venster.
Petruchi svarade endast med en bugning. Han förstod helt enkelt ej, hvarför strålkastaren tändts utan att det gifvits order därom.
Plötsligt, under en paus i saluteringen, blixtrade ett doft, kraftigt kanonskott från »Actæon».
"Den där strålkastaren är en god idé11.
Källa: Project Runeberg ·
