Sida 62
Kappsegling om en man af Ulyss Rogers
DET OMSTRIDDA LANDET.
Med expresståget till Johannisburg och med utsikt till en järnvägsresa på 52 timmar i en ganska medelmåttig sofwaggon, hvilken hvarken utmärker sig för någon vidare renlighet eller annan i ögonen fallande komfort, lämnar man den glada Kapstaden för att resa till den magiska staden Johannisburg, hvilken guldet byggt upp under loppet af tio år. Omsider har man skramlat fram till Bloemfontein, Oranjestatens hufvudstad, en liten treflig stad, belägen i en stor dalsänkning som är omgifven af höjder. Den har breda gator, en och två våningars hus och ett stort torg, på hvilket under förmiddagen böndernas med oxar förspända vagnar spärra vägen, den har ordentliga hotell men mycket få värdshus, enär all handel med alkohol är förbjuden i Oranje. Denna stat har i mindre grad än det närgränsande Transvaal blifvit föremål för europeisk uppmärksamhet och den befinner sig, hvad dess innebyggare och deras personliga värde beträffar, något så när på den gamla solida grundval, där fordom de gode boers satte den.
En af folkrepresentanterna tillfrågades en gång, om man icke funnit guld där i landet. Svaret blef: »Nej, men vi ha ej häller sökt efter det». Och på frågan hvarför man icke gjort det, förklarade han, att det var för att undgå tillströmning af onödigt många främlingar. Man är med skäl rädd för att blifva öfverflyglad och undertryckt af dessa och föredrager då hällre att häjda utvecklingen och på hvarje sätt söka motverka den inträngande kulturen. Naturligtvis blir denna ståndpunkt i längden ohållbar. Boerna ha visat sig ur stånd att själfva exploatera den skatt de äga, och diamantgrufvorna, som lofva det rikaste utbyte, måste nödvändigt locka främmande maktinnehafvare att själfva bana sig väg.
Hufvudgatan i Johannisburg före och efter krigsryktena.
Utom Bloemfontein finnes i Oranjefristaten endast byar bebodda dels af jordbrukande boers, dels af infödda. Efter långa stridigheter ha dessa senare bragts till lugn, men de få ej bo inom de hvitas byar, utan äro hänvisade till vissa aflägset liggande läger och ha ingen representationsrätt i parlamentet.
Från Bloemfontein är det fjorton timmars resa till guldstaden, det namnkunniga Johannisburg. De första husen byggdes för tio år sedan. Då guldgrufvorna visat sig synnerligen innehållsrika strömmade man massvis dit från Natal. Men det behöfdes stora kapital för att draga fram skatterna, det var icke en hvar gifvet att bli guldgräfvare, som på sin tid i Kalifornien eller i Klondike. Inom kort var ock det guldrika området i händerna på kapitalstarka bolag, som antingen bragte upp guldet ur jorden eller drog fram det ur europeiska spekulanters fickor.
Guldets bearbetning kräfde folk, maskiner och byggnader i mängd. Människorna skulle bo där och lifnära sig. Bostäder och maskiner skulle anskaffas, och så uppstod inom kort butiker, värdshus, banker, järnvägar — kort sagdt, under loppet af få år växte en stor stad upp som framtrollad af guldets makt. Nu har Johannisburg en längd af flere eng. mil och ett invånareantal af flere hundra tusen. Midt emellan modärna palats ser man till och med på hufvudgatorna små kojor, alltefter som lyckan gynnat den ursprunglige tomtägaren eller icke. Nu stiger emellertid jordvärdet starkt med den påföljd, att dessa små ruckel försvinna. De flesta pänningarne förtjänas nu ej häller genom inmutningar af guldgrufvor utan genom handel, börs-och byggnadsspekulation. Trots boernas motstånd mot framsteg och utveckling förmår man uträtta en hel del. Det finnes äfven i Johannisburg många
Källa: Project Runeberg ·
