Idun: 1889

M .inusKript, som ej antages tlil Införande, återsändes, såvida porto bifogas. Inga ofrankerade försändelser lösas.

IDUN

Annonser mottagas endast mot kontant liqvid I förskott af 26 öre pr 4_ spalt, petitrad (= 10 stafvelser). Ingen annons införes under I krona.

är mycket gammal eller öfverstått en farlig sjukdom. För öfrigt förekommer det mig bäst, att man vid visiter, då många personer äro till städes, hvilka ej äro intima bekanta, aldrig bringar sådana ämnen på tal, som blott intressera några få och måste förefalla de andra skäligen tråkiga.

Det hör ej till god ton att afböja, när en herre bjuder armen — bekanta är här naturligtvis icke tal om. Emellanåt kan det ju vara mindre behagligt, men man får arrangera det så, att herrn icke får anledning dertill, hvilket visserligen ibland kan vara kinkigt nog, om ej rent af omöjligt.

En dam behöfver ej hysa betänkligheter för att mottaga en hjelpande hand från en herre, som hon ej känner, vid urstigandet ur en spårvagn, omnibus eller slikt, om blott denne ser ut som en hyfsad menniska. Det kan ju hända, att denne herre blott ser ut att vara det eller det, men hvad betyder detta ?

Min fru, ni som har söner på 12, 14 eller IG år, ni bör aldrig tillåta, att dessa undandraga sig nödvändiga höflighetsformer gent emot sina farmödrar, tanter eller systrar. Få de först vana att visa höflighet mot sina närmaste, följer sedan af sig sjelft, att de visa sig höfviska och förekommande äfven mot främmande.

Teater och musik.

Kungl, operan återupptog i förra veckan Meyer-beers klangfulla och storslagna opera »Hugenotterna». Utförandet var på det bela taget förträffligt; men som en stjerna bland de öfriga glänste fru Östberg i drottning Margaretas parti. Säkerligen har detta oerhördt svåra, men för en sångerska af första rang så tacksamma parti aldrig å denna scen erhållit ett mera briljant och vårdadt utförande. Fru Ö. har här lagt en ny och skön lager till sina föregående. Om någonsin, var här den inkastade lagerkransen på sin plats.

Fröken Klemming sjöng Valentine's ganska fordrande parti alltigenom musikaliskt och på det i alla afseenden redbara och omsorgsfulla sätt, som man är van att finna hos henne. En bättre representant än fröken Karlsohn som page Urbain får man leta efter. Hennes entrée i första akten var charmant. — Bland herrarne utmärkte sig i främsta rummet hr Sellnian, hvilken i Raouls parti uppträdde som gäst. Något svag i början, sjöng hr S. som vanligt snart upp sig. Bland de öfriga torde nämnas hrr Sellergren, Linden och Strömberg som resp. grefve de Saint-Bris, grefve de Nevers och Marcel. Hofkapellet, till hvars pensionskassas förmån operan sistl. onsdag gafs, skötte sig som vanligt under hofkapellmästare Nordqvists ledning utmärkt.

På lördagen i denna vecka gifves f. f. g. efter längre tids hvila Andreas Halléns opera »Harald Viking» med hr Brun i titelrollen.

K. dramatiska teatern. A denna teater afslutar Jru Hennings i morgon torsdag sitt med en så ovanlig och så välförtjent framgång krönta gästspel. »Vildänden» gifves då liksom i dag onsdag.

Svenska teatern gaf i går tisdag ett nytt stycke, »Maria Magdalena,» inför en ganska fåtalig publik, hvaraf säkerligen en stor del hade mycket muntert trots det gripande sorgespel, som på scenen afvecklade sig. Allvarsamt taladt, kunna vi sannerligen ej förstå, huru man kunnat upptaga ett dylikt så alltigenom gammalmodigt och förlegadt stycke. Teaterns ledare borde hafva bättre användning för de skådespelarkrafter, som stå till buds. Det är nog ej med något vidare intresse, de hänge sig åt ett arbete, hvarpå de — det hafva de nog från början insett — ej kunnat beräkna att skörda någon vidare berömmelse. Till de uppträdandes heder må dock nämnas, att de i sina respektive roller som vanligt nedlagt ett samvetsgrant arbete. Särskildt gäller detta hr Nils-•son och fröken Lundqvist.

Vasateatern har återupptagit »Fatinitza». Den nätta operetten, en bland de .bättre i sitt slag,

har de aftnar den gifvits rönt lifligt bifall af den talrika publiken. Största förtjensten härför tillkommer naturligtvis fröken Anna Pettersson, titelrollens innehafvarinna. Men äfven de öfriga hufvudrollerna äro i goda händer.

Filharmoniska sällskapet gifver i dag onsdag en intressant konsert å k. operan.

Matiné gifves instundande söndag i Berns' salong af violinisten Edoin Sjöberg. Bland de biträdande märkas hofsångerskan grefvinnan Mathilda Taube, f. Grabow, m. fl. framstående förmågor.

Den 24 april.

Ett storstadsbarn.

Berättelse för Idun af Johan jloidling.

(Forts.)

|]et var nästan som om Ruth sökte en grym sjelfplågeriets vällust i detta illasinnade sqvaller, sysslolösa tungors lättsinniga väfnad af sanning och lögn. Så hade de då dömt henne, de få som kände honom, den gamle, och henne sjelf! Och hon hade hela tiden hållit sig fjerran, låtit »pappa Rebolledo» i öfvergifven ensamhet gå grafven till mötes och gifvit fortalet rättfärdigande och näring!

I detta ögonblick, bestormad af slika tankar och känslor, kände den unga qvinnan, som dock för fosterfadern gifvit så mycket: sin barndoms tillgifvenhet, sina flickårs kärlek och derpå — till sist — hela sin framtid — hon kände nu sitt inre genombäfvas af omätliga sjelfiorebråelsers qval, medan marken brände under hennes fötter att fort nog komma derhän att få taga åter vid den offergeruing, hon lemnat.

På det yttersta Östermalm funnos då ännu några oansenliga armodets ruckel, som med förtviflans seghet hängde sig fast vid randen af klippan, medan storstadens breda avenyer, snörrätt som tuunlar, sprängde sig fram genom stengrunden nedan deras vacklande fötter och det hotfulla jätteledet af moderna stenkaserner i jemn linie från dag till dag ryckte närmare att trampa ned och röja undan, hvad gammalt och bräckligt var. Ett af dessa, bofälligare om möjligt än något af de andra, beboddes sedan mannaminne af en förfallen, gammal drinkare, som enligt sägen i yngre år skulle sett bättre dagar — han hade varit en på sin tid rätt uppburen och lofvande musiker — men hvilken under de senaste trettio åren lefvat på hvad stunden gifvit af andras barmhertighet. Något litet renskrifning af noter då och då, som någon mindre anspråksfull amatörförening lemnade «honom, och en del qvacksalfvande i all smyg bland förstadens fattiga och okunniga befolkning utgjorde hans enda förtjenst.

Sedan »pappa Rebolledo» gått från gård och grund uppe i Hornskroken hade en egendomlig slump en dag på krogen fört honom samman med denne värdige broder i Bacchus; en gång förr i sin välstånds dagar hade de bägge männen något kommit i beröring, fastän nu många år skilt dem åt. Pappa Rebolledo hade ännu någon liten summa qvar, den hans kreditorer af barmhertighet lemnat honom åter, när gården realiseredes. Det var ett härligt fynd för »musikanten» — så benämdes den andre af grannar och bekante i dagligt tal. Återseendets glädje bekräftades med ett grundligt rus; slutet på det hela blef, att de två flyttade tillsammans.

Så länge pappa Rebolledos slantar varade,

lefdes ett lif i sus och dus, sådant det gamla nästet icke sett maken till på många god' dagar. Men sedan dess voro nu gångna flere långa år. De månadtliga penningesäudnin-garne, som äfverlemnades till den gamle koristen genom församlingens pastor, uteblefvo, sedan de börjat, dock aldrig och satte dé två supbröderna i tillfälle att lefva ett jemförelsevis bekymmersfritt lif.

När ändtligen Ruth och Klara, efter mycket frågande och sökande, funnit rätt väg, måste de låta droskan stanna ett långt stycke ifrån, innan de hunnit fram. Här spärrades gatan plötsligt af en bergvägg, och hvarje farbar väg upphörde. Regnet forsade nu ned i strömmar, och uppe ifrån berget, på hvilket de fallfärdiga, gråa kojorna sågo än mera sorgmodiga ut än vanligt genom vattnets flor, sqvalade smutsiga floder med stickor, grus och strå ned öfver gata och trottoar. För Ruth och hennes oroliga hjertas ifver hade dock allt detta mindre än intet att betyda, ja, hon egnade det ej ens en tanke; beslutsamt började hon den besvärliga klättringen upp för berget, der hennes späda fot i den låga, koketta pariserskon för hvart annat steg slant i jorden och den hala mossan. Klara följde henne hack i häl.

Med skälfvande knoge knackade Ruth på dörren till »musikantens» hus. Ingen svarade der inne ifrån, trots att dörren stod på glänt. Klara sköt henne undan och upprepade med en hårdare bultning. Ännu lika tyst. Ruth kunde bokstafligen höra sitt hjerta slå och drog häftigt efter andan.

»Våga vi stiga på», frågar hon efter en sekund sin väninna med ängslig, hviskande röst. »Jag känner mig så hemsk till mods; här förefaller allt så underligt och ängsligt.»

»Se så, lugna dig, kära Ruth; du öfverdrifver i din sinnesoro. Hvad ha vi egentligen att frukta?»

»Nej», utbrister Ruth i uppflammande mod; »hvad ha vi att frukta! Och pappa Rebolledo, pappa Rebolledo som väntar. Stackars, käre gamle pappa Rebolledo, att du har hamnat här!»

Och dermed skjuter hon upp dörreD, och de stiga in.

På andra sidan den lilla förstuguqvisten finna de ett stort rum, till hvilket dörren står på vid gafvel. Det är ett kök med en kolossal, hvitmurad spisel i ett hörn, men i öfrigt så godt som alldeles utan något möblemang. Ett par rankiga trästolar och en rödmålad koffert forsvinn a nästan spårlöst i det smutsiga rummets nakenhet. På spiselhärden är svart och kallt, som brunne der aldrig någon eld; några kökskärl eller öfriga hushållsattiraljer synas ej heller till, endast en rad tombuteljer garnerar afsatsen på spiselkappan.

Det hela gjorde det starkaste intryck af otrefnad, armod och förfall.

I rummet syntes ingen till, och de båda damerna stannade ånyo tveksamt inom tröskeln. Ruth kunde icke återhålla en rysning, då hon lät sina blickar öfverfara den nedstämmande interiören. Klara svarade med att trycka hennes hand.

»Här synes ingen menniska till; kunna de bägge vara ute», säger den senare efter en minuts tystnad. »Eller — låt se, der finnes ett inre rum; skulle man ej hört när vi kommo.»

En enkeldörr, stängd med en klinka af jern, ger tätt invid spiselmuren anvisning till vidare efterforskningar. Klara går fram oeh lyfter just sin hand till knackning, då Ruth med en hastig rörelse håller henne tillbaka.

141