Idun: 1889

tion ike à närmaste postanstalt.—Bidrag från alla områden för qvinlig i I I Kl användas och marginal lemnas. Namn och adress torde alltid noga verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör | LJ U IN angifvas, och kan fullkomlig diskretlon från redaktionens sida påräknas.

Barnen på sommarnöje.

j|||| en tid af så mycket praktiskt förstånd «sfis» som vår, då man af hvarje sak vill draga den största möjliga vinst ej blott för sig sjelf, utan äfven för andra, och då tiden är ett kapital och af en liten tanke kan bli en stor gerning, månne vi icke skulle kunna hitta på ett ämne med riktigt sundt förnuft att språka om i dag?

Ja, jag tror mig få alla förståndiga husfruar på min sida, dertill alla fäder, som ifra för det »praktiska», och till sist bela ungdomsskaran, som ju alltid är entusiastisk — åtminstone i böljan — för allt, som är godt och rätt.

Jag vill göra två enkla frågor. Pro primo: hur tillbringar vår ungdom tiden på landet under sommarferierna? I allmänhet med hvila och lek efter vinterns skolarbete, och det är nog riktigt det. Med en bok i gröngräset eller i hängmattan, en rodd på sjön, morgonens uppfriskande bad, en svängom på qvällqvisten och slutligen en tio timmars helso-bringande sömn. Så der ungefär går det vanligen till på sommarnöjet. Den unga flickan bar visserligen en liten virkning i hand då och då — det ser så husligt ut, och femte klassisten står nog ibland på en klipphäll med ett metspö i akt och mening att förstärka bordsförrådet, men egentligen blott åstadkommande tandvärk hos några hederliga abborrar och mörtar — med ett ord: »en latmask i ena ändan och en metmask i den andra».

Och så blir tiden lång, och så blir det tråkigt. Pappa beklagar sig öfver »pojken, som slår dank» och mamma öfver »flickor nu för tiden, som sakna sinne för det husliga». Saken är, att ungdomen har intet att intressera sig för och vårda sig om.

Nu till den andra frågan, och sedan skola vi komma till vår vackra idé.

Hur se våra små sommarnöjen ut? Jag talar icke alls om villor med rika planteringar och dyrbara, skuggiga trädgårdar. Nej, vi skola hålla oss till den rödmålade stugan der ute i skärgården med åkern omkring och granskogens belsodoft — der man trifs så väl utan både glasverandor och markiser, och der man får vara i fred för »främmande». Inga praktträd, inga blommor, knappast en bärbuske. Värden, den rättframme fiskaren eller den godmodige bonden, har inte tid att försköna sitt lif, och ingen bryr sig om att väcka hans sinne för det, som är skönt och på samma gång nyttigt. För honom är rågfältet allt och dernäst potatisen, men att hans jord kunde gifva honom mer, det tänker han icke på. Potatisen bär ju blommor, och smultronen glöda i skogen — hvad behöfver han mer?

Men hvad kunna icke vi alla och ni friska ungdomsskaror, som fått sinne för prydligbet, som druckit ur kunskapens och vetandets källor, hvad kunnen icke ni göra för att lemna efter eder fruktbärande minnen åt den fridfulla vrå, som skänkt eder lycka och helsa under edra efterlängtade ferier!

Vi skola se.

I Tyskland fins en gammal uråldrig sed, som burit rika frukter ocn blifvit till välsignelse för generationer. Det ligger dessutom så mycken ren, varm poesi i grundtanken hos det gamla bruket, att det är förvånansvärdt, om ej idén kunde öfverföras och äfven här hemma blifva verklighet. Vi anklagas ofta att efterapa allt utländskt •— hvarför försumma det, som är verkligt godt?

Då på Tysklands landtbygd ett barn födes,

plantera föräldrar eller syskon ett fruktträd på gårdens mark. Det är »litens» träd, och det vårdas och växer med barnet der inne i vaggan. Dör trädet ut, är det dåligt tecken, men växer det upp och bär blommor och frukt, då ligga långt lif, lycka och välgång för barnet, och på sin konfirmationsdag planterar det ett nytt träd till tack för de forna barnaåren och till minne af den vigtiga dagen.

Så har det gått till sedan långliga tider. Hvarje stuga är omgifven af en grönskande trädgård, och den vårdas väl. Den är som en familj af lefvande väsen, der hvarje träd har sina minnen, glada eller sorgliga. Den knotiga apeln bär ännu rika frukter, men den rödkindade ynglingen, som satte det späda skottet, bröts innan han sjelf blef fast i stammen. Körsbärsträdets fruktklasar glöda friska och röda som ungmöns läppar, då hon log åt dess första blom. Nu är ungmön gumma, hennes läppar hvita, kinden skrynklig, men hon sitter dock under skuggan af sitt träd.

På så sätt ha delar af Tyskland blifvit en hel fruktträdgård. Byvägarne äro kantade af bigarå- och morellträd, och den resande kan fritt släcka sin törst med några friska klasar. Skörden ger långt mer, än landet behöfver, och vi veta ju, att Munkbrons »ståndspersoner» stoltsera med tysk frukt, långt innan vår är kartad.

Och nu till idéen.

Vi ha goda trädskolor, der man lätt kan få skott och frukttelningar, och just nu på eftersommaren är rätta tiden att plantera ut dem. En liten sparpenning ega de flesta ungdomar, och utgiften blir ej stor. Köpen unga körsbärs- och bigaråträd, planteren dem i stugans närhet, i god jord och i söder sol, och ni skall få se, att er möda blir lönad. Stöd och vattna de unga träden och lär stugans barn att älska och vårda dem. Kanten den lilla stigen ned till grinden med goda krus-och vinbärsskott — det är både prydligt och gagneligt, och ni skall få se, att edert föredöme skall väcka landets ungdom till efterföljd. Lär dem ni att . söka det sköna, gif dem något af eder goda smak, som ni insupit i ett fint och intelligent hem, och de skola förstå er och i edra uppväxande träd se kära minnen efter det eller det årets välvilliga sommargäster.

Och hvilken glädje, om ni sjelf, kära ungdom, i tiden återser det ställe, der ni i sommarljus flög fram i skog och mark, och om, der ni satte de späda skott, hvars första blad ni helsade med jubelrop, ni nu återfunne ett kraftigt träd med rika klasar, liksom nii mogen sommar.

Och nu, kära vänner, huggen fast i mitt forslag och gören hvar och en i sin mån en liten trädgårdstäppa kring den enkla stugan. Tiden skall gå fort, och sinnet blir lätt, och efter hvarje regn blixtra klara diamanter på hvarje blad. —er.

Jag eller du? -

Berättelse af Marie von Olfers.

(Forts.)

»V| i|laturligtvis! All min sträfvan är ju rik-