Idun: 1889

Idun utkommer I hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar för ett qvartal endast I krona, postarvodet Inberäknadt. —

|p\ I | KI Tidningen Innehåller nästan uteslutande originalbidrag. — Uppgif å U U IN närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, så er-

af arbetande qvinnor, hvilkas lott torde höra till de minst tacksamma oeh mest tunga. I n:r 2 af Idun för i år hade vi i denna filantropiska fråga infört ett upprop af Mathilda Langlet, hvilket utgör ett ytterligare bevis på, att härvidlag föreligger en ömmande och behjertansvärd sak, som ock mångenstädes i vårt land väckt ädla qvin-nors beaktan.

Med dessa ord vilja vi här blott ytterligare pointera den betydelse, fru Nyströms stiftelse och dess verksamhet ega. Enligt senaste årets berättelse räknade föreningen då 166 medlemmar och delegare i sjukkassan samt ett hundratal hedersledamöter, hvilka lemna bidrag till lån- och hjelp fonderna.

Föreningens uppgift är »alt genom fri läkarevård, fri medicin och penningeunderstöd gifva sina medlemmar hjelp under sjukdom, understödja dem som konvalescenter, försträcka dem smärre lån samt slutligen att genom personlig omvårdnad, bildande samqväm, föredrag och boklån inverka stödjande och förädlande äfven i inre hänseende.

Från och med 1886 har föreningen beredt de sjukligaste tillfälle till en månads sommarferier på landet med fullständig hvila, bad och andra landtlifvets fördelar. I allmänhet hafva af läkare 20 flickor rekommenderats till dylik rekreation. De ha sedan fördelats på två afdelningar med 10 i hvarje. Hvar afdelning har kostnadsfritt fått tillbringa en månad på landet i föreningens (under en särskild husmoders ledning stälda) sommarhem i Stockholms skärgård.

Ofta samlade fru Nyström de fattiga sömmerskorna omkring sig i sitt eget hem till angenäma samqväm med fägnad för kropp som själ. Föredrag höllos äfven då understundom och tycktes lifligt intressera. En gång talade en läkare öfver helsovård, med särskild hänsyn fästad vid åhörarin-nornas behof, en annan gång en prestman i religiösa ämnen o. s. v. Dock visade fru Nyström beständigt den fina taktfullhet och urskilning, att hon ej lät sin egen allvarsamma religiositet på något sätt göra sig gällande derhän, att den kunde utöfva det minsta tvång öfver föreningens medlemmar.

Den ädla qvinnan, som närmast sörjes af make och bröder, skall derför förvisso äfven uppriktigt saknas af många, som egna hennes minne sina hjertans tack och välsignelse.

J. N—g.

När hösten kommer.

(7)alier och astrar ännu prunka, ^ Svanen dröjer än vid gräsrik strand. Men de sista gula bladen sjunka Vissna ned på fuktig trädgårdssand.

J konturer vilda parkens toppar Stå mot grå oktoberhimmels grund, Liksom gråt från svarta grenar droppar —

Något dör förnimbart hvar sekund.

Han står lutad öfver balustraden På spalier om spunnen trappafsats, I fåtöljen, trött af promenaden, Hon, försänkt i drömmar, lag it plats.

Deras blickar söka ej hvar andra, Tystnaden ej bryts af älskad röst, Slappa känslor börjat åtskils vandra Båda ana, att det blifvit höst.

Ack, när dalier och astrar hjerta Ändock minna om, hvad sommarn gaf, Skall ej då ett stackars menskohjerta Ha en suck ens på sin kärleks graf!.

Karl Åkermark.

Om sättet att läsa.

IJ[pij|uru tomt skulle ej lifvet vara för många af oss utan böcker! Ja, vi som knappast förmå fatta, hvad vi utan dem skulle vara, kunna med skäl vara tacksamma öfver att lefva i en tid, då sä oändligt mycket skrifves och tryckes.

Tidskrifter och lätt lektyr ha i synnerhet i förunderlig grad ökats under de senare åren, och häri ligger visserligen en fara. Det tycks, som om vår tid vore så ifrig, våra lif så upptagna af brådskande verksamhet, att allting måste läsas så sammanfattadt som möjligt. Vår kunskap om menniskor oeh ting måste sväljas klunkvis, vi ha ej tid att smälta något i lugn.

Men hvad blir följden af denna ytliga läsning?

Jo, just den att i många fall det lästa lika hastigt glömmes, som om det aldrig blifvit läst. Detta skulle ej vara förhållandet, om man studerat ämuet i detalj, i bokform.

Det fins någonting, som kan kallas för »pluggläsning», äfven utanför skola och examina, och derför tro vi det ej vore ur vägen att tala några ord om läsning samt den nytta, man derutaf kan och bör draga.

Först ett ord om romauliteraturen, jemförd med allvarligare läsning. För icke så många år sedan dömdes den såsom syndig af många religiösa personer, oeh en roman skulle man sky värre än gift. Yi ha blifvit förståndigare numera; eller också ha romanerna blifvit bättre och renare. Ej ens den strängaste person behöfver totalt förbjuda alla berättelser och romaner. Vi tala icke om den förderfliga massan af sensationsromaner. De finna tyvärr allt för många läsarinnor bland unga flickor, allt för enfaldiga eller okunniga att förstå, hvilken skada de dermed göra sig. Sådana böcker alstra blott en osund smak för kännedom om ämnen, der okunnighet i sanning är lycka, gifva en falsk uppfattning af lifvet samt döda rena och ädla taukar.

Det är gagnlöst att uppsätta några bestämda regler rörande romanläsning. Att behandla själen liksom kroppen är ett godt råd. Hvad som lämpar sig för en, är skadligt för en annan. Några kunna blifva oberörda, af hvad som gör ett djupt intryck på andra. För somliga kan en större qvantitet vara bra, då deremot for andra små portioner äro rådligast. Det är med romanläsning liksom med mat, somliga kunna lefva på betydligt högre diet än andra, men måttlighet är säkert bäst i båda fallen. Låt oss blott komma ihåg, att romaner äro en lyx och måste användas som sådan. Att ej läsa någonting annat är lika ohelsosamt och skadligt, som det skulle vara att lefva uteslutande på tårtor och bakelser.

En omvexlande diet uppehåller bäst kroppen. Omvexlande läsning närer bäst själen.

Kropp och själ utveckla sig af den föda, man ger dem, och kunna ej lefva utan sådan. Svält endera, och den dör.

De som endast läsa romaner, blifva så småningom ur stånd att läsa något annat, emedan dertill fordras en smula tankearbetet. Vi kunna läsa en berättelse utan någon ansträngning, hvaremot annan läsning ofta kräfver en sträng uppmärksamhet. De, som aldrig göra bruk af denna egenskap, finna det svårt, men ju mindre den öfvas, dess svårare blir det, tills man slutligen alldeles förlorar förmågan att bringa sinuet under kontroll oeh koncentrera det vid en bok, utestängande alla tankar, som ej höra till ämnet. Än mer — man tröttnar slutligen äfven på romaner; allt som går en smula djupare än till ytan, hvarje liten afvikelse, som innehåller kanske något tankekorn af mer värde än det hela, skyndar man förbi eller hoppar alldeles öfver. Naturbeskrifningar, hvari måhända författaren lyckats bäst, läsas icke, blott sjelfva intrigen ögnas igenom.

Vi skulle allvarligt och enträget vilja uppmana alla våra läsarinnor, som värdera sin själs helsa, att åtminstone göra ett försök, en ansträngning med någon gedigen läsning. Det blir nog svårt i böljan att få tankarna att följa med de lästa orden, och ämnet kan tyckas torrt och intresselöst, men uppgif det icke. Var bestämd med att anslå åtminstone en halftimme om dagen dertill. Har man tid att läsa berättelser, så har man också tid att läsa andra arbeten. Var blott besluten att förstå och finna intresse i boken; läs ord för ord och om och om igen, om så skulle behöfvas. Men intresset skall komma, uppmärksamheten skall fastas. Tröttna icke, om också den först lästa, gedigna boken förefallit torr och tråkig och ej värd den tid och möda, det kostat att läsa den.

I de flesta fall ligger felet ej i boken, utan i vår egen okunnighet. Belöningen kommer emellertid snart; hvarje arbete, man läser, blir mera underhållande än det föregående, oeh sådan läsning efterlemnat- en verklig tillfredsställelse och sprider klarhet öfver all annan läsning, gör den begripligare, intressantare och mera njutbar. Ju mer vi läsa, dess mera nöje ha vi af att läsa. Kuuna vi säga det samma om romaner? Tillstån nu, I som läsen roman på roman, ökas väl intresset, eller förefaller ej slutligen allt samman platt oeh enahanda?

Som vi nyss anmärkte, växer anden såväl som kroppen af den föda, man ger den. Läs endast romaner, och sinnet skall blifva ytligt, tomt och saknande fasthet och stadga, ur stånd att bedöma eller bilda en sjelfständig åsigt. Läs blott värdefulla, lärorika böcker, och sinnet skall växa i styrka och omfång, blifva i stånd att tänka och afgöra för sig sjelft, i stånd att mottaga och äfven sjelft forma nya idéer.

Vi hafva sagt mer i detta ämne, än vi haft för afsigt, mycket mer, frukta vi, än de, som bäst behöfva det, skola bry sig om att läsa. Men det är ett ämne, som verkligen kan behöfva talas om, då hundratals välupp-fostrade flickor, sedan de lemnat skolan, aldrig drömma om att läsa ens en biografi eller resebeskrifning. När så mycket beror af vår läsning, är det icke någon likgiltig sraakfråga, hvad vi läsa, utan en pligt, ett pund att aflägga räkenskap för. De äro i sanning lyckliga, som hafva någon förståndig äldre person, anhörig eller vän, som leder deras läsning och väljer eller föreslår böcker. De, som ej äro lika lyckligt lottade, måste vara

346