Idun: 1889

hålles ott nummer Weckan under hela qvartalet. För hvarje 6-tal abon- | P\ II M Idun, erhålles ett aratlsoxemplar för hela den tid, under hvilken abonne-nenter, som samlas, och för hvilka afgiften Insändes till Redaktionen af I U U IN mentet räcker. Äro desamlade abonnenterna färre än 6, torde prenumera-

så mycket mer noga, med hvad de läsa. En dålig bok är en personlig fiende!

Och nu några praktiska anvisningar om sättet att draga nytta af sin läsning. Antag, att man gjort val af bok, vare sig det nu är ett historiskt, vetenskapligt eller annat lärorikt arbete, så låt läsningen bli så regelbunden som möjligt. För läsning som för nästan allt annat, såsom motion utomhus, öfverspelning eller handarbete, är en kort tid dagligen mycket bättre än långa stunder med oregelbundna uppehåll. Genom att blott läsa ett kapitel om dagen, kommer man snart till slutet af en bok.

Låt oss sedermera försöka att få så stor behållning som möjligt af allt, hvad vi läsa. Hvarje mening, som ej är riktigt tydlig, måste studeras, tills den blir det. Om man tappat bort sammanhanget till följd af irrande tankar, måste man gå till baka, tills det är återfunnet. Att förbise en enda meniDg kan orsaka att hela sidor missförstås, hvilket icke så mycket är fallet med berättelser. Gör flitigt bruk af lexikon. Haf ett papper till hands för upptecknande af ord, hvilkas mening ni ej förstår. Det är otroligt, hvilken massa främmande ord, man då skall påträffa. Men icke blott främmande ord böra uppsökas, utan alla, på hvilka man vid tillfrågan ej strax skulle kunna gifva en tydlig definition.

Det är hundratals ord, som menniskor tro sig förstå, men som de endast gissa sig till, eller hafva mycket sväfvande föreställningar om, hvad de betyda. Ofta har ordet en helt annan betydelse, än vi trodde. Det ordförråd, sora de flesta af oss begagna, är mycket begränsadt, men härigenom skulle det utvidgas samt nöjet och nyttan af böcker betydligt ökas. Ett godt sätt för dem, som hafva tid och lust, är att hålla en liten anteckningsbok och afdela. sidorna i tre kolumner, en för »orden», den andra för »betydelsen» och den tredje för »härledningeu».

Man borde åtminstone hålla en lista på alla böcker, man läser; då kan man vid årets slut se, hvilka böcker och huru många man läst. Denna lista skall tjena som ett slags protokoll öfver de medel, hvarigenom anden utvecklat sig. Ännu bättre skulle det vara, om man bifogade en kort recension öfver hvarje bok, då man läst den. Det behöfver ej taga lång tid; några få ord äro bättre än ingenting. Yi få på intet sätt försöka efterhärma tidningsrecensioner, utan bara helt enkelt säga, hvad vi tänka om boken och våra skäl derför. Eller vi kunna i några få drag angifva hufvudinnehållet och dervid nämna något, som särskildt gjort intryck på oss. Detta skall visa sig som en stor hjelp i att återkalla en bok i minnet, att hjelpa oss komma ihåg i stället för att glömma, hvad vi läst.

Yi borde alla vara i stånd att uttala vår egen (icke en annans) åsigt om hvarje bok, vi läst. Men icke blott vår åsigt, utan också våra skäl för denna åsigt. Men huru få kunua det! »Den var mycket rolig» eller »jag tyckte icke om den», dessa båda fraser äro de stående svaren, som flertalet menniskor lemnar på frågan: »hvad är er tanke om det och det arbetet?». Må vi akta oss for att finna fel och hacka hål i allt, hvad vi läsa. Det är ej något tecken till visdom, utan tvärtom. Hvem som helst kan finna fel, men hvar och en kan icke förstå ett bra arbete. Bättre berömma för mycket än fördöma för mycket.

Att skrifva om, hvad vi läst, är nyttigt och likaså att tala derom. Somliga menni-

skor äro så sjelfviska. De läsa mycket, men aldrig ett ord yttra de till någon om sin läsning. Man skulle tro dem vara fulla af anekdoter, goda historier, kunskaper och vetande, men förgäfves väntar man att få höra något. De kunna läsa tidningen igenom, utan att låta sitt sällskap (som kanske ej har tid att läsa den) få del af den allra minsta lilla nyhet. Deras läsning gör åtminstone andra intet godt, hvad den nu må göra dem sjelfva, men vi misstänka starkt, att det goda blir af kort varaktighet. Många läsa blott för att döda tiden, och då passera orden genom hjernan som genom en sikt, lemnande litet eller intet efter sig. De, som hafva intresse för hvad de läsa, som tänka på det efteråt, kunna ej undgå, tro vi, att dela sitt nöje med andra. Hvad skulle vi tänka om den familjemedlem, som förtärde en läckerhet för sig sjelf, utan att bjuda någon annan att smaka? Det är likväl, hvad många göra med intellektuela läckerheter. Om kroppens föda smakar bättre, när den delas, huru mycket mer andlig föda?

Att berätta för andra, hvad vi läst, tala om, hvad vi båda hafva läst, och höra andras tankar och åsigter i ämnet — hvad det lägger för ett ökadt behag och intresse till vår läsning! Hvad det gör allting klarare och hjelper oss att komma ihåg mycket bättre! Det är ingenting, som hjelper oss att förstå en sak så bra, som det att tala om den. Låt oss derför mer odla vanan att samtala med någon om, hvad vi läsa. Det gör ingenting, om denna någon ej har läst boken. Kanske somliga skola säga, att de hafva ingen, som skulle förstå eller taga intresse i deras läsning. Hafva de någonsin försökt? Huru kuuna de annars veta det? Det är så många, som hafva så liten tid för läsning, att detta skulle vara att göra dem en verklig tjenst. Det skulle gifva dem nya tankar, nya intressen, och vända sinnet bort från egna bekymmer och svårigheter. Härigenom skall äfven ett förut okändt föreningsband uppstå niellau två personer. Och det är inte alltid s. k. bildade personer, som behöfva uppskatta sådana samtal mest. Vi veta bara, att för oss skulle läsningens halfva nöje gå förloradt, såvida vi ej sprakade om allt, hvad vi läsa, det må vara historia, biografier, resebeskrifningar eller uppsatser i de mest skilda ämnen, med någon, som har läst jemförelsevis få böcker.

Att läsa högt är också ett bra sätt att hafva nöje och draga största fordel af en bok. Andra kunna arbeta, medau den ena läser. Hur man önskar, att detta oftare gjordes i familjekretsen under vinteraftnar! Ätt läsa väl är en värdefull talang, lika förtjent af öfning som sång eller pianospelning. Alla borde • forsöka att läsa väl. Vi tro, att ingen skulle behöfva misslyckas deri, hvars sinne och tankar äro uppfyllda af det lästa. Om detta är förhållandet, så skall rösten helt naturligt återgifva tankar och känslor; de rätta orden erhålla sin behöriga tonvigt. Utan ansträngning å läsarens sida skall rösten lämpa sig efter orden. Dålig låsning orsakas ofta genom försök att läsa väl, geuom att tänka på sig sjelf, i stället för på hvad man läser. Om man blott läser tydligt och klart, kan man lemna resten att sköta sig sjelf. För dem, som ej äro vana att läsa mycket högt, blir rösten lätt torr och tjock, hvilket är plågsamt både för dem sjelfva och åhörarne. Men genom öfning blir man snart i stånd att läsa UDder flere timmar å rad utan olägenhet. En god föreläsare förmår skänka mycket nöje. Hvarje intelligent person, som forstår, hvad

han läser, kan ej undgå att läsa uttrycksfullt, så att andra äfven förstå det. Dålig, entonig läsning orsakas också derigenom, att man blott läser ord for ord utan någon uppfattning — eller åtminstone utan intresse och nöje. Att få tillåtelse eller blifva ombedd att läsa högt för andra borde vi anse som ett privilegium och läsa så, som om det vore det: genom den lefvande rösten gjuta lif och själ i de döda orden och sålunda framställa författarens mening, så som endast högläsning kan göra det.

En annan god idé är att alltid hafva en liten anteckningsbok i fickan för nedskrifvande af korta utdrag. Vi borde alltid hålla utkik efter sådana, såväl i berättelser som i annan läsning, korta meningar, som innehålla kärnpunkten i ämnet, meningar, som framställa ett förhållande eller en sanning i ett klart språk, eller hvilka slå an på oss såsom väl skrifna och värda att minnas. Till exempel: »Vi måste börja tidigt för att göra lifvet värdt att lefva, om vi skola börja alls. Det är snart för sent. Det är en förskräcklig sak, att blicka tillbaka på sitt lif och känna, som om ingenting skulle blifvit annorlunda, om man aldrig varit född. Kanske det är någonting att vara tacksam för, om man ej tycks hafva gjort någon skada, men det kan man ju aldrig vara säker på».

Ja, låt oss försöka att så mycket som möjligt draga musten ur allt, hvad vi läsa. Låt oss taga för vana att tänka öfver, hvad vi läst, ocli försöka komma till klarhet i allt, som förefaller dunkelt. Vid läsning af resebeskrifningar gör man klokt i att på en god karta peka ut hvarje ställe, som förekommer. Må vi aldrig fortsätta att läsa som i en dimma och icke veta, hvar eller hvad vi läsa om. Var inte rädd för besvär; intet som är värdt att göra, kan göras derförutan. Låt vårt motto blifva »väl», ej »mycket». Att läsa några få böcker väl, att verkligen känna till några få arbeten, är vida bättre än att sluka dussintals utan annan behållning än den tarf-liga tillfredsställelsen att kunna säga, det man har läst dem.

Iduns Byrå och Expedition

äro fr. o. m. den 1 okt. flyttade från Klara-bergsg. 54 till Drottninggatan 48,1 tr. upp (ofvanpå Göthes bokhandel). Expeditionen hålles öppen kl. 10—3. Redaktionsbyrån samma tid. Redaktören träffas personligen säkrast kl. 10—11.

Qvartalsprenumerationen

torde ofördröjligeil förnyas, på det att intet afbrott i tidningens expedition måtte behöfva ega rum.

På förekommen anledning meddelas, att prenumeration fortfarande kan ske å ettdera eller alla af årets trenne första qvartal af Idun. Priset är lika billigt som hittills eller för qvartal

endast 1 krona.

m

347