Idun: 1889

tion ske å närmaste postanstalt.— Bidrag från alla områden för qvinlig; I r\ I I k | användas och marginal lemnat. Namn och adress torde alltid noga verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör I U U IN angifvas, och kan fullkomlig diskretlon från redaktionens sida påräknas.

När de unga sätta bo.

|Jer ute i den stora, väldiga naturen är S^i höst. Den djupa, friska grönskan har gått öfver i mattgult, och torra, rasslande blad hvirfla efter marken, drifna af skarpa vindilar. Solstrålarna ha förlorat sin värme, och mörkret faller tidigt på. Ja, det är höst.

Men för mången af de unga är det en ny-vaknande vår.

Vi se dem nästan öfverallt, huru de med lätta steg, sida vid sida, skynda mot sitt mål. Om äfven himlen är mulen och höststormen hvisslar, så ligger dock sol på deras paDnor och sommarleenden i deras ögon. De lefva i de ljufva drömmarnes verld och de stå i begrepp att inom några veckor, kanske dagar, träda öfver tröskeln till en ny tillvaro.' Och derför är det vår och hopp och lif och lefnadslust i sinnet, och ingen fruktan, ingen oro och intet tvifvel finnas till.

Men hvilket jägtande och hvilken ifver är det icke tiden fore den stora hänryckande tilldragelsen !

Först på eftersommaren, efter den glada landtsejouren hos föräldrarne, blef det att löpa omkring efter våning, trappor upp och trappor .ned, med Dagbladet och Hyreslistan i fickan och ett paradis i hjertat. Paradiset kan nu vara af olika slag. Några tänka sig det med ett utrymme om 8 rum, andra tycka och måste tycka, att 3 rum och kök äfven kunna bli ett litet himmelrike. Man drömmer om en trappa, men stiger gerna tre — der lyser solen. Den har ofta sedan sjunkit några trappor ned, Died flertal rum, och värmer mindre. Lifvet skiftar.

Nå, ändtligen efter mycket besvär har man funnit, hvad man åstundat, man har beräknat möbel efter hvarje vägg, oeh slutligen står i de ungas rika fantasi hela det lilla dockhemmet färdigmöbleradt. Förmakssoffan skall stå der, pianot der, herrns skrifbord har fått sin plats, och den blifvande fruns toilett sin, kronan hänger redan i det rikt fasonerade taket, oeh pendylen står på majolikakakelugnen. Hvad kunna lyckliga menniskor begära mer; oeh derför dansa de också likt barn, med kontraktet på fickan, utför trapporna.

Och hvad fantasien skapat, blir väl i vanliga fall en glad verklighet. Nu börja de der angenäma promenaderna till möbeletablissementen oeh mattbutikerna. Det är förståndigt att söka få »stil» i allt från början oeh framför allt gediget, så att det kan vara för lifvet.

Men det fins många, för hvilka framtiden strålar lika gladt, men som dock ej våga och kunna etablera sig från Myrstedt & Sterns och K. M. Lundbergs lysande lager, utan få ordna sina första egna hem på anspråkslösare sätt. Fin möbel då och då — ack, den blir icke mindre kär för det — kärare, ju större ansträngningen varit.

Oeh derför finner ni många af våra förlofvade par nu på hö3ten flitigt studera annonsspalterna och auktionskungörelserna, och går ni sjelf på en auktion, så kan ni vara viss på att träffa dem der.

Lifvet på en auktion kan förefalla hvardag-ligt oeh prosaiskt. Mig förefaller det icke så — det är lif och historia i hvarje sak. Han I, mina läsarinnor, aldrig hört, att det gnällt till i en gammal möbel, just när klubbslaget föll — det lät som en suck, och man vill titta efter, om ryggen på byrån var sönder — åhnej, de gamla äro af godt virke, det var blott ett gammalt minne, som grät der inne.

Men till våra unga. De tränga sig hop, de hviska, de göra sina beräkningar, de äro så

ekonomiska — det är de goda föresatsernas tid. Der ropas en toilettbyrå upp — den är ännu fraich, klaffarne vittna ei om mycket begagnande, spegelglaset är obesväradt af fukt — den var ny för i fjol, men så kom döden sakta bakifrån och förjagade med sina knotiga fingrar den Iefnadefriska bilden och nu . . . 35 — 40

— 50 — 60 o. s. v. . .. pang — klubban faller. De unga se segersälla ut. Spegelglaset, som nyss återgaf den bleka kinden och de matta ögonen, skall snart helsas af en ny lyckas glada leende. Det gaf reflex åt lycka förr, låt den blifva längre och varaktigare nu.

Och sak efter sak går. De tåga förbi, alla dessa ting, med sitt hemska nummer påklistradt

— och alla kunna de tala — ifrån lysningspresenterna till sjukstolen — och medikamentsflaskorna, som säljas i parti. I de der stolarne, borden, sofforna, toiletterna, nipper, bordsilfver, koppar och porsliD, hvilka utropas af auktio-nistens snörflande stämma, och hvilkas öde af-göres med ett snabt klubbslag, i dem ligga tusende lifvets skiftningar fördolda, outtalbara lärdomar och varningar, glädje oeh smärta, hopp och förintelse.

Dock, de unga, som sätta bo, filosofera icke och bekymra sig ej om möblernas små histori-etter. För dem lyser solen ständigt, valnötens och mahognyns fantastiska fasoner bilda för dem små amoriner, och spegelglaset återger nu endast uagdom ocli hopp.

Och så utstyrselri, som rustas i hemmet! Allt detta hvita, bländande, oskuldsfulla, allt detta lärft, madapolam, skirting och kambrik, slätt, randigt och noppigt, som under flitiga händer småningom tager form af alla dessa förtjusande ting, som utgöra en ung bruds utstyrsel ! Och när slutligen denna massa af hem-virkade spetsar, som tagit månaders arbete, förhöjt elegansen och behaget, då dra måhända mödrar och systrar en suck af lättnad, men då är också allt klart och färdigt, och man kan lugnt afvakta lysningsdagen.

Lysningsdagen! Ja, här lemna vi de unga, som skola sätta bo. Det är en jubeldag, och kärlek och vänskap bringa dem sina rika skördar.

Adolf Hel/ander.

f|| Kina har bildats en qvinnoförening med ffiä syfte att motarbeta fötternas sammanpressning. Den kallas: »Det himmelska fotsällskapet». Tänk, om vi här hemma kunde få en förening till stånd mot lifvets sammanpressning — ett himmelskt sällskap till snör-lifvets bekämpande!

Iduns Panoptikon. *

tnnu så länge falla höstregnets skurar milda och beskedliga, vädret är en smula fuktigt, men lugnt och blidt. Stormen har ännu icke anstalt sin generalmönstring i löfträdens kronor och gallrat ut allt, sono höstnatten naggat med sin frostiga tand. Ibland lossnar ett blad från Kungsträdgårdens lindar, singlar ned genom den disiga luften, beskrifvande en sned spiral, och hamnar på gången, der det trampas ned af brutala fötter — en vanlig lott för högheten som fallit, för skönheten som vissnat.

* Som våra läsarinnor måhända erinra sig — se Idun för den 9 augusti! — har märket Scævola lofvat att under denna rubrik då och då lemna ett kåseri till tidningen. Bed.

Hösten är ännu i sitt älskvärdare stadium: en smula melankolisk och tungsint, men trots detta onekligen i besittning af en egendomlig, tjusande fägring. Gå ut på landet och se på en af dessa skogsdungar med rik och omvexlande trädvegetation, hvaraf det fins så oändligt många i Stockholms närmaste omgifningar! Mot den enformigt svartgröna barrskogen, som beherskar kullens topp, bryter sig asparnas och lönnarnas bladskrud med en slösaktig rikedom af rödt oeh gult i alla tänkbara nyanser; här och der sticker en knotig ek in sin blågröna bladkrona, som trotsar höstvind och frost, ända tills de första hvita flingorna ljudlöst segla ned, förkunnande att vintern är inne. Björken står huttrande med gul och glesnad löfskrud på dallrande, trådfina grenar, mellan hvilka de smäckra stammarna glimma i hvitt; rönnen fullständigar den djerfva färgskalan med sina täta, eldröda klasar, oeh mossan breder under all denna brokiga prakt en brungrön matta, saftigare och med djupare ton än någonsin förr. Sidensvansen reser stolt oeh belåten på sin fjädertofs och klipper ett par tag med de korta, brokiga vingarna, der han sitter i rönnen, medan nötskrikan, lika brokig och grann, under skärande skri flyger ut ur småskogen och med ojemn vågformig flygt närmar sig den upplöjda potatisåkern för att skörda, hvad landtmannen lemnat. Den bug-tande viken, blank som en spegel, uppfångar af allt detta en bild, renare, vackrare än verkligheten; han speglar bladvassens tunga blomknippor, bland hvilka säfsparfven ännu qvittrar sin kärfva sång afbruten af en och annan förunderligt klar piccola-ton.

Eller promenera en afton Strömgatan framåt och se, hur den nedgående solen tänder ett flammande ljus i det ena efter det andra af den stolta slottsfasadens långa rad af fönster, hur hon förgyller de gulnade tofsarne på Strömparterrens popplar, leker med strömmens krusiga böljor och bringar Skeppsholmens lönnar att rodna än högre under sin afskeds-kyss. Ni måste erkänna, att hösten också har sin fägring.

Men det är dock en skönhet på retur, en skönhet som bär förgängelsen i sina drag; och det är detta som gör, att den soligaste höstdag gör ett vemodigare intryck än en vårdag med hällande regn.

Våra fruar — en stor del af dem åtminstone — gå i dessa dagar omkring med bekymrade miner. Är det kanhända melankoliska betraktelser öfver förgänglig naturskönhet, som sätter den allvarliga prägeln på matronornas änne?

Jag tror inte det. Ty menniskan älskar omvexling, och sommarsäsongens död betyder vintersäsongens början — vintersäsongen med sina stora supéer, sina förtjusande baler, sina små hemtrefliga familjebjudningar. Jag tror visst inte, att damerna ha någonting emot att få lemna det på sistone enformiga sommarnöjet och bereda sig till ett omvexlande societetslif, att få byta ut de något medfarna sommartoaletterna mot fraicha vinterdrägter och kappor med kokett pelsverk.

Inte är jag heller böjd for att antaga, att de hänga hufvudet, derför att Hasselbacken stängt sina portar och att Lagerlunden snart kommer att försvinna, spårlöst försvinna, ty så långt lara de icke gå i sin uppfattning af qvinnans skyldighet att dela ljuft och ledt med sin äkta hälft.

Nej, det är något annat. Det är flyünin-

348