Idun: 1889

Mod Iduns expeditlon är förenad Iduns uträttnlngsbyrå, hvilken gratis | r—v l I ivi till billigaste pris och på bästa sätt utför alla möjliga uppdrag tllltjenst

verkställer alla uppköp åt Iduns abonnenter I landsorten samt för öfrigt | LJ UJ IN för Iduns ärade läsarinnor.

gen. Och flyttning är nu en gång för alla något, som måste bringa nervsystemet i oordning på en ordentlig husmoder.

Det kan väl i herrans namn inte vara roligt att se sitt bohag — magnifikt eller anspråkslöst, stort eller litet — plockadt huller om buller på dessa ohyggliga skallrande tingestar, som kallas flyttvagnar. Hvem kan stå likgiltig och lugn vid all denna förödelsens styggelse och se, hur ovärdiga flyttkar-lar dänga hörnet af sekretären emot trapp-hörnet, så at;t en bit af den vackra skulp-teringen brytes af och faller med ett skräl-ligt ljud mot den nedre trappafsatsen ? Huru kan man begära, att en qvinna skall kunna beherska sin harm, när hon ser en rödbrusig sjåare valka sin buss och så helt oskyldigt — af misstag bara, det förstås — lägga en lång strimma tobakssaft i den eleganta chaislongen, som han kånkar och bär på? För min del skulle jag hellre vilja vara min frejdade romerske namne och lägga min venstra hand i offerelden än vara en ordningskär husmor och se, hur en slampig tjensteande slänger ned familjens kolbox i en korgsäng full af flna, crëmefärgade gardiner, nyss köpta i K. M. Lundbergs bosättningsmagasin.

Hvad gör den äkta mannen under dessa kritiska dagar? — Är han en klok och förståndig och själfständig man, så håller han sig på sitt kontor eller sitt ämbetsrum på förmiddagen och — äfven med risk att få namn om sig som en smula vidlyftig — på kaféet om eftermiddagen. Ty det fins inte exempel på, att en man, vore det också en general, van att kommendera arméer, kan vinna något gehör hos den trängbataljon, som kuskar trossen vid familjens flyttning, eller att han. kan bringa någon reda i det kaos, hvilket, obevekligt som ödet, följer med, när man skall byta om våning. Det enda han kan göra är att göra oredan ännu värre. Därför låta också förståndiga fruar samvetsgrant bli att pressa sina män till tjenstgöring i flyttningsbråket och nöja sig med att efteråt låta dem få betala krigsomkostnaderna.

Jag träffade i går fyra af mina vänner — ungkarlar allesammans — som stodo i liflig dispyt framför Opris.

— Det kan aldrig stå rätt till med Petterbom — sade vännen A. — Jag har aldrig sett en karl med mera förstördt utseende. För min del tror jag att hans affärer äro på obestånd; han har sett så beklämd ut under de sista dagarne.

Vännen B. kikade bortom hörnet.

o # m

— Ahnej, jag ser honom gno der borta på bron. Jag känner igen hatten. Annars var jag nästan rädd för, att han skulle hoppa öfver barrièren.

— För min del tror jag, att han har na-geltrång — menade C., som är en lugn natur och alltid söker medla.

— Det kan ju också hända, att han skulle ner till båten för att ta emot sin svärmor — framkastade D.

— Ni misstar er allesammans, mine herrar — upplyste jag. — Vännen Petterboms tru är, som ni vet, litet viljekraftigare än han, och hon har tvungit honom att hjelpa till vid, flyttningen.

Scævola.

Bidrag i alla ämnen mottagas med tacksamhet.

En syförening.

^Ip|jöst och rusk hvarje dag! I samma mån man börjar gå och småfrysa, börjar man fundera ut, hur man skall ställa med barnens kläder för vintern, och hur man bäst skall kunna skydda dem för kylan. Ofta kommer väl den tanken för en, att man så gerna ville värma andra små också, sådana stackars barn, som ha endast tunna paltor på sina små kroppar. Med en suck slår man bort tanken — man känner sin oförmåga. Barnens utnötta kläder få väl göra, hvad de kunna, och deröfver anser man sig ej kunna gå — och kan det heller ej i de flesta fall.

Mången varmhjertad mor känner sig dock ej tillfredsstäld med detta lilla, utan vill så gerna göra mer, men egna tillgångar, krafter och tid räcka kanske ej till. I många trakter bildas derför s. k. syföreningar. Ortens damer komma tillsammans en öfverenskom-men dag i veckan och sysselsätta sig med något handarbete; dessa handarbeten försäljas sedan, och för pengarna köpas kläder till fattiga och utdelas vid julhelgen.

Detta är ju godt och väl, men de välvilliga damernas manliga anhöriga äro i allmänhet ej förtjusta i auktionerna på dessa arbeten, då deras portmonnäer skola öppnas på vid gafvel.

För någon tid sedan fick jag kännedom om en syförening, som hade samma syfte, men var litet olika anordnad. Damerna (deras antal vexlade mellan 20 och 28) erlade vid arbetsårets början, i september, 1 kr. 50 öre à 2 kr. i årsafgift; således omkring 40 kr. tillsammans. För dessa pengar inköpte den af damerna, som för året var föreståndarinna, oblekt domestik, strumpgarn, half-ylle och litet sybehör och klippte till olika stora skjortor, linnen, kjolar, lifstycken, koftor m. m., allt kläder, afsedda for barn. När medlemmarne sammanträdde, arbetades af hjertans lust på dessa olika plagg — två symaskiner voro alltid i gång, husets egen och en handmaskin, som en af fruarna medförde. De, som voro mest vana vid stickning, togo en strumpstickning hvar. En dag hvar annan vecka offra destre timmar af eftermiddagen åt detta arbete. Under vinterns lopp fingo de dock i medeltal ihop 200 olika klädespersedlar, deraf 20 à 25 par strumpor.

Kläderna delades sedan ut, efter som de blefvo färdiga, för att göra största möjliga nytta. Under april och maj månader lemnades dock ej bort annat än ett och annat domestikplagg, utan det, som då förfärdigades, gömdes till hösten. Tre månader på sommaren var det ferier.

Naturligtvis räckte ej de 40 kronorna af årsafgifterna till vinterarbete for så många flitiga händer. Dock hade damerna kommit öfverens att ej be om pengar för sin förening, utan hellre sluta arbetet, när pengarne toge slut. Men det blef som enkans oljekruka. När det lidit om några månader och herrarne ej hörde af något attentat mot deras kassor, veknade deras hjertan. Ofta hittade en femma, ibland t. o. m. en tia vägen till syföreningen. Sutto några herrar en afton vid ett spelparti, hände det ofta, att värdinnan fick vid supén mottaga vinsten för syföreningens räkning. Många bäckar små göra en stor å.

Ett år anordnades en soaré med dans, ett annat år sällskapsspektakel; behållningen gick till syföreningen. Afbränningarna voro obetydliga, hvar och en hjelpte till i sin mån, allt enkelt och anspråkslöst — äfven behåll-

ningen, men den räckte dock att värma många små, som frösö.

Under årens lopp insattes öfverblifna medel i sparbanken att qvarstå och förräntas, så att, om hårda tider stundade, det skulle finnas något att ta till. Första året nådde inkomsterna ej ens upp till hundra kronor, men sedan tog det sig för hvarje år.

I höst börjar denna syförening sitt åttonde år, så man ser, att den ej blef ett ögonblickets barn.

Noggranna räkenskaper föras, och namnen på de personer, som erhålla kläder, upptecknas, jemte specifikationen på det gifna. Det är nämligen nödvändigt vid följande utdelningar att kunna se, hvad hvar och en erhållit, för att kunna dela någorlunda jemt.

Skulle någon finna sig tilltalad af denna enkla organisation af en syförening och finna sig böjd att inrätta något dylikt (och förstås äfven utföra det), vore förf. innerligt glad. Säkerligen stå Iduns spalter öppna för förfrågningar i detta ämne, om sådana skulle anses behöfliga. Säkert är ock, att den lilla möda, man offrar på ett dylikt företag, blir rikligen ersatt af den tillfredsställelse, man erfar, att man i någon mån bidragit att »kläda de nakna». —ina.

Från Anne-Marie till Lissie.

Flickfunderingar öfver ett svenskt »Bon marché!»

»Kära Lissie!

MQX,usen tack för ditt intressanta, kärkomna bref från det glada Paris; jag är då den sista att förvånas öfver, att du trifs der förtjusande; jag minnes allt för väl, hur betagen jag sjelf var för två år sedan, när pappa och jag voro dit öfver, du vet. Ja, tänk dig, det var ett riktigt säUhetsrus!

En sak har jag dock funderat ut nu efteråt, sedan jag börjat blifva gammal och förståndig, och det är, att vi resande svenskar, när vi första gången komma ut, allt äro benägna att öfverdrifva saker och ting för oss sjelfva en smula. Det kanske inte är så mycket att undra öfver — för det är ju verkligen storartadt! Du berättar, hvilket öfverväldigande intryck du fått af de stora modemagasinen — »Le prin-temps», »Bon marché» och hvad de nu allt heta — och naturligtvis var jag sjelf der och såg och såg och beundrade. — Du har rätt: det är ett paradis för oss svaga Evor.

Men kan du tänka dig, här gå vi i alla fall midt i vårt kära gamla Stockholm, som vi tycka oss känna från tull till tull, år ut och år in, och ha egentligen ingen ordentlig aning om, hur nära »Le printemps» och »Bon marché» äro oss; förstå mig rätt, icke de parisiska, men godt motsvarande stockholmska.

För att nu tala om Labatt t. ex. — ja, du känner honom lika väl som jag, hela det qvinliga Sverige känner honom; o, jag minnes väl, hur den klädde ditt svartburriga lilla hufvud förtjusande, den körs-bärsröda vårhatten, du köpte der förleden; ja, för att nu tala om Labatt endast, så är ju hans affär här vid den trefliga Drottninggatan riktigt en storstadsaffär.

Ja, vi damer reflektera aldrig så noga öfver det, hvilken storartad utsträckning det förnämsta i den vägen äfven här hemma har nått, ty »parisiskt», »parisiskt» klingar det beständigt, som något oupp-nådt, oöfverträffligt, i våra öron. Men här om dagen var jag verkligen der uppe på öfre botten, y jag behöfde några svarta spetsar till min klädning. Jag har nämligen fått sorg efter gamle onkel Fritz, du kommer nog ihåg honom se'n den der qvällen, då ban bjöd oss på glace i Berns i vintras.

Så träffade jag den artige chefen sjelf, och af en slump kommo vi in just på det här kapitlet, om hvilket jag nu så sakförståndigt predikar. Och när jag talade om Paris och Paris, så log han till sist och sade:

»Ja, det är nog sannt, att dit ha vi här hemma ännu ej hunnit. Men ett godt stycke på väg äro vi, och om det roar damerna (tv, ser du, mamma var med), så skall jag ha äran föra eder genom etablissementet. Dömen sen sjelfva!»

Naturligtvis roade det oss! Och tänk dig — det

349