Idun: 1889

VI vilja särskildt fästa uppmärksamheten pä Iduns lämplighet för plats- i f i ki annonser som beröra familjekretsen. — Annonser mottagas endast genom sökande och platsutbjudande annonsörer, äfvensom för alla öfriga slags I 1_) LJ IN S.Gumaelius annonsbyrå och hes redaktionen. Abonnentsamlare antagas.

hade jag aldrig trott! Det var verkligen präktigt! Jag skall försöka, så godt jag kan, i korta ord beskrifva det för dig.

I den eleganta butiken på nedre botten har du kanske aldrig varit, den är just i dagarne öppnad; de ha egentligen utstyrselsaker der nere och »La graeieuse-!), som gå i tusen- och åter tusental. Ty när nu vi damer engång nödvändigt ska snöra oss, så . . . Ja, du förstår mig nog.

Så ha vi den trefliga beqväma trappan till lokalerna i öfre våningen, der alla haltarne pro primo finnas. Det kan jag försäkra dig, att vi hvarken få nyare eller elegantare moder i Paris. Ett särskildt rum, som jag nu fick direkt besöka förstås, är det för soi-gartiklar. Inte vill jag just önska dig få anledning att gå dit; men så pass mycket vackert finnes der att se, att man nästan kan komma att glömma åtminstone — en gammal onkel.

Så långt känna väl vi Stockholmskor i allmänhet till den stora affären; men der bakom löljer en ännu större part, dit ej oinvigde i regel få blicka in, och der så att säga det inre maskineriet drifves — jag menar expeditionslokalerna för landsorten, atelie-rerna och magasinen.

Kan du tänka dig, de ha fått lof att bryta genom mellanväggen mellan två hus, för att alla dessa rum skola få plats, och i dem alla ser du takhöga hyllor med hela berg af kartonger, kartonger och kartonger. Hvad de innehålla, förstår du väl. De ha rummen numrerade, för att hålla ordentligt reda på dem, och jag läste åtminstone n:r 15 pä en dörr, så mycket är säkert. Härifrån expedieras de otaliga reqvisitionerna från landsorten, här finnas särskilda rum för varubesigtningar och mottagande af varor, öfverallt beqvämt och ljust med telefoner och allt sådant der.

Så ledde han oss in i ett stort magasin, som var fullt med idel — halmflätor till hattar. Ty de flesta hattarne fabriceras i Stockholm på en fabrik, som levererar uteslutande för denna affär, och det är bara »chicken», som tas utifrån. Det der satte jag nog i pappa, må du tro, som är så arg protektionist och brukar ondgöra sig öfver den utländska flärden. De begagna till och med svenska flätor till de gröfre sorterna.

Ett annat stort magasin var fullt af idel »La graeieuse» ; man skulle med dem kunna klä en hel amazonarmé i pansar. Sist kommo vi in i sy- och monteringsatelierna, der 30 unga flickor vid belamrade bord, i bjertaste ljussken, med vana fingrar stofferade dessa små underverk till hattar, som sedan kläda unga och gamla hufvuden och beundras från Ystad till Haparanda . . .

Nej, nu är jag riktigt vimmelkantig af allt, hvad jag sett och berättat, och orkar ej heller skrifva mer för denna gång. Farväl nu derför med en kyss, min älskling; skrif snart och tänk, när härnäst du går upp till sBon rnarché» eller »Le printemps», på Labatt — och din egen

Sthlm den 1 oktober. Anne-Marie.i

Hvem skall ge vika först?

| I ^lidt under den första tvisten emellan N ' 'i ett ungt äkta par frågade den unga mannen sin hustru, hvilken som borde ge vika först, mannen som är hufvudet för qvinnan, eller qvinnan som är skapad för mannens skull. Då lade hon armarne omkring den uppretade makens hals och svarade med en kyss:

»Den som älskar mest.»

Teater och musik.

Kungl, operan har med god framgång återupptagit Verdis opera »Ernani». Trots de flerstädes hos denna opera lätt skönjbara bristerna fortfar den dock att samla talrika åhörare. Att bärtill mest bidrager det ypperliga utförandet, torde emellertid vara klart för alla. Främst glänser naturligtvis fru Ost-berg, hvars utförande af Elviras parti, särdeles i vokalt hänseende, är briljant, ja, oöfverträfflig!. Hr Sellman är nog också den bäste Ernani, som nu står till buds. Bristerna i hans röst öfverskylas af det goda utförandet och den värma, han förstår inlägga i sitt föredrag. Gamle Silvas roll innehafves af hr Strömberg, hvilken nog utför den korrekt, men borde skänka den litet mera lif. Mången skulle

nog gerna velat höra hr Conrad Behrens i detta parti. Ett särskildt intresse har operan vid sitt förnyade uppförande erhållit genom den lyckade debut, hr Oskar Lomberg gjort i konung Karl V:s roll. Hr L. förfogar öfver en vacker tenorbaryton och förstår att använda den väl. En och annan störande oskönhet i röstens klang, som någon gång förnimmes, torde lätt kunna bortarbetas. Litet mera ledighet i rörelse och uppträdande i öfrigt vinnes nog ock med tiden. Säkert är, att k. operan i hr L. skulle göra en god acqvisition. — Orkestern under hofkapellmästar Nordqvists egen ledning sköter sig som vanligt förträffligt.

I dag (fredag) gifves »Carmen», med fröken Wolff i titelrollen. Fröken W. har nyligen med stor framgång utfört denna roll å k. teatern i Köpenhamn.

Nästa nyinstuderade pjes å k. operan blir Mever-beers praktfulla opera »Nordens stjerna», hvilken under de senaste veckorna flitigt repeterats. Denna opera har ej på flere år gifvits härstädes. Bollbesättningen blir nu också så godt som ny.

Abonnementsföreställningarna å k. operan taga sin början måndagen den 14 dennes. Likasom under föregående säsong omfattar abonnementet 30 föreställningar. De, som önska teckna sig for abonne-ment, böra derom göra anmälan å k. operan 1 tr. upp, uppgång från biljettförstugan kl. 1—3 middagen. Teckningen begynte i går (torsdag) och fortgår under de närmaste dagarne.

K. Dramatiska teatern bjöd i måndags på en ny helaftonskomedi af franskt ursprung. Victorien Sardou, känd författare till flere tendentiösa pjeser, har här i förening med Baymond Deslandes skrifvit ett stycke utan all tendens, tydligen endast afsedt att roa en bortskämd teaterpublik. Och häri lära de båda författarne verkligen hafva lyckats — åtminstone i Paris. Ja, det vore orätt att säga, att de ej också lyckats här hos oss. Den svenska öfversättningen af »Belle-Maman i) — här kallad »Lilla svärmor» —, verkstäld af hr Ernst Lundquists vana hand, tyckes ganska troget återgifva originalet. Och detta är både roligt ocli synnerligen väl gjordt. Särdeles framstår första akten såsom en dramatisk skapelse, full af spirituelt lif och fyndighet. Andra akten är svagare, men den tredje tar åter upp sig.

Af princip redogöra vi ej för styckets innehåll, utan uppmana våra älskvärda läsarinnor att sjelfva taga kännedom derom å dramatiska teatern. Så mycket vilja vi emellertid säga, att »lilla svärmor» säkerligen är den älskvärdaste bland svärmödrar och vidt skild från den föreställning, man i allmänhet har om det »ting», som kallas svärmor.

Titelrollen, fru Noirel, innehafves af fru Fahlman, hvilken med äkta fransk esprit tolkar den samma. Ja, vi tveka ej att räkna denna roll till fru Fahl-mans allra bästa. Understödd af en för rollen synnerligen lämplig och tilltalande apparition, förstår hon att af den samma göra en verklig karaktär. Man behöfver ej bråka sin hjerna med att utfundera, om denna menniska verkligen finnes till eller ej; man har henne lifslefvande framfor sig, tror sig när som helst kunna träffa på henne i lefvande lifvet. Så naturligt rör hon sig, och så naturligt handlar hon med de förutsättningar, hon har. Fru Fahl-man förtjenar i öfrigt särskildt beröm för sin goda behandling af dialogen och för sitt tydliga textuttal. När allt kommer till allt, torde det vara svårt att uppvisa en bättre fru Noirel.

Lilla svärmors nyss bortgifta dotter Suzanne har i fru Rundberg fått en på det hela taget god representant. Det naiva, hängifna och innerliga pointe-rades lika väl som harmen, då den unga makan tror sig bedragen.

I notarien Thévenots roll var hr Personne mycket tillfredsställande. Bollen var riktigt uppfattad och återgafs med nödig moderation och finess. Det komiska elementet kom derjemte till sin fulla rätt. Hr P. förtjenar derjemte särskilda loford för styckets iscensättning.

Iir Bæekström skämmer aldrig bort en roll, det vet en hvar; dock undra vi, om den af hr B. återgifna Boudinois är sådan, som författaren tänkt sig. Breddes här månne ej ett något för starkt skimmer af löje öfver personen, då man väl i stället borde tänka sig Boudinois som helt rätt och slätt en gammal hedersman af tillbakadraget lynne, men mäktig den innerligaste hängifvenhet och färdig till de största uppoffringar för den älskade? — Bland in-nehafvarne af de många birollerna förtjena särskildt hrr Fredrikson — i en för öfrigt temligen otacksam roll — Ortengren och Palme (de båda senare som ett par förkylde sekundanter i tredje akten) att omnämnas. Spelet gick för öfrigt på det hela taget godt. Dock märktes åtskilliga brister i memorerin-gen — något som ej borde få förekomma vid landets första dramatiska scen.

Iscensättningen var synnerligt god; dekorationer och möbler ovanligt präktiga och eleganta.

Salongen var fullsatt till sista plats och bifallet lifligt. Stycket torde sålunda kunna förutspås en lifskraftig tillvaro.

Vasateatern drager fortfarande goda hus med sin nya operett »Kapten Fracassa». Den har nu gifvits ett par veckor och går tills vidare hvarje afton. Att utförandet nu vunnit i jemnhet och samklang är naturligt.

Soaré gifves om söndag af direktör F. Bengzon jemte medlemmar af sångsällskapet »Orpheon» med biträdande i Vetenskapsakademiens hörsal kl. half 8 e. m.

Den 2 okt. F. Hbg.

Wt

Vi göra alla läsarinnor uppmärksamma på vår Eiffeltornannons i detta nummer. Visen den för edra bekanta, som tilläfventyrs ännu ej prenumerat på Idun, och bidragen så efter bästa förmåga till eder egen tidnings spridning!

Skogsfrun.

Berättelse för Idun af A ve.

^Forts.)

^Hj una Nerfält, som sjelf tillhörde den tje-nande klassen, anade och förstod en del af det, som rörde sig i det hederliga parets sinne. Men hennes falska ställning gjorde henne rädd, och med en framstammad förklaring, att honville söka efter ätbar svamp, drog hon sig längre in i skogen.

Och stormen kom med starka vingslag från hafvet, brusade fram genom trädkronorna, men ingen af dessa fem menniskor aktade på den mägtiga orgeltonen; der var en ännu starkare storm i deras hjertan, en hvirfvel af lidelser, som bröto mot hvar andra.

Då Halverson och hans hustru kommo fram till bergsstupet sågo de Klara i vild ysterhet springa ned för en sluttning, som på ett enda ställe för ner till stranden, der en af klippgrottorna är omdanad till eü kammare och försedd med bord och bänkar. Klara höll fast den unge mannens haDd och drog honom med sig.

Stormen ref i hennes hår och kläder, bränningen stod som ett hvitt fräsande skum nedanför berget, och våg efter våg vältrade fram, tog stark sats öfver refven, hoppade upp och slogs till en fin grå dimma mot jettebergens granitväggar och pelarrader, medan hafsmåsar med vilda skri svängde in öfver de skarpa klipptinnarne.

Allt häftigare kommo vindstötarne och drefvo med ett ilsket hvinande de fradgande böljkammarne mot refven nedanför grottorna och upp emellan klippväggarne. Men ännu stod Klara nere på rullstensbältet och tycktes envist fasthålla sitt beslut att gå in i en af grottorna.

Ingeu kunde höra, hvad hon ropade till Steinerz, som med vredgad hållning stod några steg bakom henne; men de tre, som uppe från randen af det branta stupet sågo ned på paret, förstodo, att hon blott sökte visa sig ungdomligt käck, och att han var led och förbittrad öfver hennes osmakliga spel, så ömkligt futtigt midt i det storartade natursceneriet.

»Hemta upp henne, Halverson!» bad Anna, men blicken hängde vid Steinerz.

»Ogräs förgås aldrig, som de säga i Tyskland,» svarade fiskaren. »Skulle jag hämta upp någon, blefve det honom.»

»Att fröken Anna kan vara kontant vän med en sådan fru!» utbrast nu fiskarens hustru,

350