Idun: 1889

tion ske k närmaste postanstalt.—Bidrag från alla områden för qvinlig I P\ | I NI användas och marginal lemna*. Namn och adress torde alltid noga verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör I U U IN angifvas, och kan fullkomlig diskretlon från redaktionens sida påräknas

lek icke för mycket med er lilla vän, det är en farlig lek.»

Hon reste sig häftigt upp.

»Nil är jag uthvilad; vill ni icke fortsätta valsen, herr predikant?»

Det låg något i hennes röst, som kom honom att tystna.

De trallades ofta denna vinter, mest i hennes hem, der han nästan blifvit som »barn i huset». Nu satt hon ej längre ensam, oförstådd — han, som var så olik alla andra, höll henne sällskap. Det var något underligt, lockande, att sitta bredvid honom på den lilla hörnsoffan i den skumma salongen, upplyst endast af det flammande skenet från gaslyktorna der utanför, och tala om allt, som tyngde hennes unga hjerta! Och när bjellerklangen på gatan ljöd öfver deras röster, tego de långa stunder. Hennes blick irrade bort till gossen der i vrån, han log sä skälmskt mot henne; se'n såg hon på honom, som salt och lekte med hennes ena hand, och båda skrattade.

Hennes fader, som varit sjuk endast några dagar, dog helt plötsligt. I den första sorgen glömde hon allt för att trösta modern och sina tre små syskon, men hon sjelf hade också behöft tröst. Han, som bort vara det, var försvunnen som genom ett trollslag, oeh hon var för stolt att ens fråga efter honom.

I hemmet stäldes allt upp och ned. De granna taflorna lyftes ned, möblerna flyttades midt fram på golfvet, oeh främmande karlar kommo och gingo i de stora rummen och satte nummer på hvar sak. Det fina, dyrbara boet skulle gä under klubban för att betala skulderna.

Allt? Ja, allt!

Hennes pojke också, han, som ännu log emot henne, ett minne från hennes lyckas da'r.

Hon lutade sitt brännheta hufvud mot hans kalla, hårda kind, der kändes svalt och lugnt.

»Vill fröken vara god och maka sig,» — och en sträf, valkig hand klistrade dit en nummerlapp.

Hou vände sig bort, två tunga, heta tårar föllo utför kinderna ned på sorgkragen.

Skulle hon skiljas från honom också? Ja, hvarför icke? När icke han, som var menniska, hade någon känsla, hvad kunde hon då begära af den, som var af sten.

A. M. C.

Nästa veckas nummer blir tolfsidigt och synnerligen innehållsrikt. Bland annat hoppas vi då kunna meddela utgången i den nu tiPändalupna täflingen om Iduns följetongspris.

Teater och musik.

Kungl, operan har återupptagit »Romeo och Julia-» samt -'Leonora-, båda med fullständig framgång. Särskildt är det naturligtvis hr Ödmann som i båda operorna väcker den fulltaliga publikens uppmärksamhet och förtjusning, yttrande sig dessa i bedöfvande applader, praktfulla buketter och lagerkransar. Af de öfriga uppträdande i »Romeo och Julia» fäster minnet sig med synnerligt nöje vid det sätt, hvarpå fröken Karlsohn utför sitt lilla, men vigtiga parti. — Beträffande reprisen af »Leonora» kunna vi denna gång ej yttra oss om den samma, all den stund vi ej lingo tillfälle bevista måndags-representationen.

Första symfonikonserten gafs sistlidne lördag in för fullsatt salong. En synnerligen varm stämning var hela aftonen rådande. Också hade programmet Here intressanta saker att bjuda på, bland annat ej mindre än två nya originalkomposilioner, nämligen en »Sommarsaga», symfonisk dikt af A. Hallen och ett konsertstycke för violin och

orkester af T. Aulin. Båda rönte det lifligaste erkännande och voro deraf synnerligen väl förtjenta. Den senare kompositionen röjde visserligen nybörjaren, men en mycket lofvande och rutinerad sådan. Kompositionen, delvis bygd på slaviska melodier, var här och der något oklar och famlande, men à andra ställen tilltalande och väl gjord. Violinslämman utfördes förtjenstfullt och med säker teknik af den unge kompositören sjelf.

Hr Hallens symfoniska dikt röjde deremot mästaren. Särskildt förljenar den ypperliga orkesterbehandlingen att framhållas. Hållen hufvudsakligen i wagneriansk anda, hade tonmålningen här och der partier, som lifligt erinrade om Weber och Mendelssohn. En varm lyrisk färgton genomgår för öfrigt hela stycket, hvilket, med det delikata utförande, som kom det samma till del från hofkapellets sida, ej kunde undgå att väcka.det lifligaste bifall. Den genialiske kompositören tackade med bugningar från sin plats i första, radens fond för de entusiastiska bifallsyttringarna.

Till slut gafs Beethovens sjunde symfoni (A-dur), hvilken likaledes framkallade stormande applåder, och som ej nog ofta kan få höras.

K. Dramatiska teatern gifver fortfarande med framgång »Lilla svärmor.» En intressant nyhet går nästa måndag för första gången öfver tiljan härstädes, nämligen »Jern och blod», skådespel i 3 akter af José Echegaray, förf. till den förut med så mycken framgång å denna scen gifna dramen »Galeotto.»

Vasateatern har haft synnerligen framgång med »Kapten B'racassa,» som nu gifvits ungefär trettio gånger för fulla och goda hus. Torsdagen den 17 dennes upptages operetten »Sjökadetten» i ny uppsättning.

Svenska Qvinnoföreningens utställning och utlottning af taflor i Blanchs' Konstsalong förljenar tagas i betraktande af våra ärade läsarinnor. Inträdes-afgiften är nu nedsatt till 50 öre. Se för öfrigt annonsen i detta nummer!

Den 16 okt.

Y j e r a.

Utkast af Georg Nordensvan.

f|fet är på ett hotell i Berlin, jag nu sit-fåå^ ter och skrifver i min resedagbok, föl-jeslagarinnan på min studiefärd, och det är sista gången jag förtror mig åt henne, innan jag kommer hem.

För tre veckor sedan var jag ännu hemma i Schweitz, i det vänliga lilla Clarens. Men det synes mig ett år sedan den qväll, då jag stod på perrongen och såg tåget rulla bort med min ryska vän, som ej ens såg ut från sitt vagnsfönster och viftade farväl, sedan hon efter ett handslag och efter att ha tagit emot min bukett stigit in i vagnen.

Jag fann ingen trefnad der längre. Jag frågade mig gång på gång, hvad jag hade der att göra, jag blygdes öfver mitt dagdrif-varlif, och när jag försökte arbeta, var det lika uselt, allt jag kunde åstadkomma.

Menniskorna tråkade ut mig, dessa engelska träbockar och deras damer med sina evinnerliga skissalbum, de koketta tyskorna och våra egna intressanta landsmaninnor med svaga bröst. Den syntes mig endast fadd oeh innehållstom, denna lilla kosmopolitiska vidd, som jag nyss haft mitt stora nöje att studera. Till och med landskapet, det härliga oförgätliga landskapet, hade jag sett mig mätt på — de solstekta bergen med deras guldton, de hvita seglen ute på den blå kristallsjön, trädgårdarna med deras yppiga öfverflöd af blommor . ..

Jag fann nu, hvad jag aldrig förr hunnit att tänka på, att jag ej hade rätt att gå der och latas dag efter dag, vecka efter vecka, utan att noga taget studera hvarksn ett eller annat. Och jag kunde inte tänka på annat

än på den bortflugna ryska flickan med de stora, milda, ljusblå ögonen och det lugna, alltid lugna, bestämda uttrycket i sitt energiska ansigte.

Jag bröt upp och reste norrut, hemåt. Mitt stipendium var uppätet, och jag hade varit tillräckligt länge borta. Jag behöfde äfven omvexling.

Jag drog mig långsams norrut genom Tyskland, stannade några dagar i de stora städerna, såg på folket, inandades den moderna tyska luften, studerade de gamla museerna — och nu är jag i Berlin, kejsarstaden, millionstaden, Athén vid Spree, lumen orbi! Jag går omkring som en blaserad turist på dessa enformiga storstadsgator, der trupper oupphörligt marschera mig förbi till folkets förlustelse och till en påminnelse om, hvilka tider vi lefva uti. Jag stannar likgiltig framför stora bodfönster med die hohen Ilcrrschaften fotagraferade i oändlighet, jag sitter på kaféer, omgifven af strama officerare, civila eleganter med pariserchic och ej mindre eleganta damer af demi-monden.

Jag går i nationalgalleriet och ser på af-målade generaler och på bataljer med hänförda, soldater jublande kring den ödmjuke segraren.

Jag går i Kroll och på Victoria, jag hör Meistersinger på operan, jag förströr mig, lefver berlinerlif, och det skall bli mitt sista minne från studieresan.

Och ändå — ändå är hon med mig här. I går såg jag henne komma emot mig på Königsplatz — hon kom gående i det starkaste solskenet, segermonumentet med sin Borussia höjde sin barbariskt plumpa massa öfver hennes hufvud, jag kände hur jag blef blek, och jag stannade ovilkorligen, -— fast jag ju visste, att Vjera ej rest hit, ej kunde vara här.

När damen kom närmare, visade det sig naturligtvis, att hon ej hade minsta likhet med Vjera. Hon såg mig utmanande i ögonen, gick lugnt förbi, utan att sedan se sig om. Men hon saktade farten, innan hon försvann mellan Brandenburgerthors kolonner.

Och Vjera var vid detta laget några hundratals mil borta, och vi voro skilda åt, ej blott af afståndet, utan af våra tankar, våra åsigter, våra förhoppningar på framtiden.

Vjera hade egentligen ingenting, som fängslade vid första anblicken. Liten och mager, späd, men smidig, var den adertonåriga flickan ej den, som gjorde sig uppmärksammad bland främlingarna i Clarens.

Men hon rörde sig mycket obesväradt ibland dem. Hon brydde sig aldrig om att dölja, när hon hade tråkigt, och då hennes landsmaninnor blefvo för närgångna, dolde hon ej sitt misshag. Det var tydligt, att hon afskydde dessa pikanta skönheter, som visade en så märklig förmåga att intressera sig för det, de hörde, och alla, de kommo i sällskap med, men som glömde lika lätt, som de lärde, och i sjelfva verket endast brydde sig om sina egna personer och egna framgångar.

Det är just detta, att hon var så säker på sig sjelf, så medveten i sitt sätt, så oberörd af andras åsigter, att hon var en menniska, som lefde sitt eget lif och tänkte sina egna tankar, — det var detta, som drog mig till henne.

Jag blef presenterad, och vi kommo att tala om landet här omkring. Derifrån hoppade jag in på sachsiska Schweitz, och hon sade något om Dresden.

(Forts.)

368