Sida 383
IDUN
med så mycket bifall mottagna dramat »Galeotto». Rollerna i stycket och deras innehafvare äro: Muntaner hr Hillberg; Raimundo hrr Palme och Skånberg (alternerande); Castelnovo hr Örtengren; Rodrigo hr Elmlund; Ferrato hr Envall; en teolog hr Bergqvist; Genoveva fru Rundberg och fröken Lundequist (alternerande); Berta fru Fahlman och Brégida fröken Kiefberg.
Vasateatern synes ha gjort etl icke mindre lyckligt grepp med sitt operettprogram n:r två än med det första. Zell och Genëes — för stockholmarne sedan Mindre teaterns dagar välbekanta — »Sjö kadetten» går qväll efter qväll för fullsatt salong och stormande bifall öfver tiljan. Framgången kan ock kallas välförtjent, då såväl den sceniska uppsättningen som det lifliga, äkta operettmessiga spelet lemna föga öfrigt alt önska. Hvad som ännu brisler, är fortfarande det vokala.
Hr Warbcrg ger åt dom Januarios burleska figur en relief, som ställer denna sekundaroll som styckets främsta. Som Fanchette Michel alternera fröknarna Johnsson och Eliström, och ha båda lyckats förvärfva publikens lifliga erkännande för sina prestationer. Fru Jensen som drottningen och hr Klinger som hennes hemlige gemål fylla ypperligt sina platser. Den melodiösa och underhållande operelten torde utan allt tvifvel en god tid framåt hålla sig qvar på programmet.
Södermans-mafiné gifves söndagen den 27 dennes kl. J/2 2 e. m. under medverkan af fru H. Heintz, fröknarna Sigrid Wolff och Märta Petrini, hrr C. F. Lundqvist, Max Strandberg och Oskar Lönnberg samt Filharmoniska sällskapets damkor. Biljetter säljas i Abr. Lundquisls k. hofmusikhandel, Malmtorgsgatan 8. Den 23 okt.
Y j e r a.
Utkast af Georg Nordensvan.
(Forts.)
»Mä|l]resden! Ah! Sixtinska madonnan!» ut-füs^ ropade hon liksom spörjande.
Jag kunde inte underlåta att nämna, att jag känt mig i någon måii sviken i min väntan på Sixtinska madonnan.
»Hvilket nöje att en gång få höra ett ärligt ord!» sade hon.
»Men taflan är flere gånger öfvermålad och restaurerad» ... fann jag mig skyldig att invända.
»Hur den varit, kunna vi inte veta. Nu ser den ut som en aqvarell, och teckningen är märkligt opersonlig, utan energi, vulgär...»
»Men uttrycket, fröken. ..»
»Det är själfullt — det är en vacker um-brisk flicktyp. Men det är precis lika bra på en gravyr.»
Min estetiska lärdom, som jag nu ansåg det vara min pligt att rycka fram med, slog ej det minsta an på denna kättarnatur.
Hon var i Schweitz med sin fader, en blek giktbruten herre, som sköts i en liten vagn, och som ofta satt i solskenet, stirrande med en melankolisk blick ut öfver sjön. Vjera satt bredvid honom, men i skuggan, med sin bok, alltid med sin bok.
Vi kommo mycket fort öfver det första stadiet af vår turistbekantskap och upphörde att »konversera». Hon var riktigt barnsligt öppen i sitt sätt, och likväl var hon minst af allt ett barn. Hennes fader, berättade hoD, hade i sin ungdom hört till de misstänkta, han hade läst förbjudna skrifter, som hittades vid en af de vanliga husvisita-tionerna, och derför hade han blifvit fängslad oeh förvisad efter att ha suttit inspärrad i två år, innan saken kom före vid domstolen. Hans helsa var bruten, och nu mera kunde man ingenting hoppas. Han var nu fullkomligt indifferent, talade aldrig om politik och aldrig om deras olycka.
Han satt der i sina tankar, denne hvit-
skäggige gubbe med det nervösa draget öfver ögouen, den vänliga blicken och det vemodiga leendet, satt sluten och liknöjd, talade blaseradt och kallt om obetydligheter — en man, som ingenting hoppades, men som förstod att behålla sin sorg och sina känslor för sig sjelf.
De hade vistats i utlandet, allt sedan hans ende son blef häktad oeh dömd till Sibirien. Om han blifvit ditsänd, eller hvart han tagit vägen, det visste ingen. De ryska fängelsernas murar tala icke.
Boris hade varit en svärmare, ett godt hufvud och ett godt hjerta, »han som de andra.» Han var entusiast, han hade med sin hela själ hängifvit sig åt »saken» — han hade ju inte kunnat annat — och hade naturligtvis fallit för den, »han som så många andra af vår bästa ungdom.»
Hon uttalade sina åsigter med lugn, som kunde det ej komma i fråga att tänka annorlunda. De hade helt och hållet genomträngt hennes personlighet.
Och hon var en personlighet, denna unga flicka, som stod på höjden af sin tids bildning, som lärde allt utan ansträngning, talade fem språk med samma lätthet och hade sin åsigt om allt, hon läst och lärt.
Hon kunde tala sig varm om broderns »olycka», så att hon för ett ögonblick fick färg på kinderna, och så att de stora ögonen glödde, men eljes behöll hon städse sin milda, men fasta blick, som liksom tog mått af den, hon såg på.
»Ni är då nihilist?» kunde jag en gång ej hindra mig ifrån att fråga, fast jag visste, hur dum och barnslig den frågan var.
»Nihilist!» sade hon, utan att förvånas öfver frågan. »Ni är sà löjlig! Hvad vet ni om dem? Ni har läst om dem i edra tidningar, ni har läst Dostojewski och Turge-niew och ni tror, att Bazarow är den stående typen för den ryska ungdomen. Har ni då inte lefvat med de sista två åren, inser ni inte, att det måste gå, som det gått? Tror ni, att vi sträfva efter ett fortsatt skräckvälde? — Men kalla oss gerna revolutionärer, det är ett namn, vi äro stolta åt. Vi vilja omstörta — men långsamt. Var säker på, att hvälfningen kommer och det inte endast i Ryssland. Ni ser partierna: det som vill förbereda och grunda den nya staten — kalla oss nihilister, om det roar er — och det som kallar sig samhällsbevarande, som vill stödja den nuvarande staten, oeh som bygger på bajonetter. »
Hon talade med allvar och tro, utan spår af fanatism. Det var en ljum afton med sjön kopparröd under solstrålarne, som glödgade de ljusa bergen långt borta. Från villornas terasser ångade blomdoften ut öfver oss, och från ett af de röda små palatsen ljöd dansmusik i qvällen, och ute i trädgården syntes herrar och damer promenera arm i arm mellan blomstergrupperna, medan wiener-valsen ljöd dämpad ut öfver aftonens stillhet.
»Hvad tänker ni på?» frågade jag.
»Jag tänker på min bror — undrar hvad han nu gör, — om han ännu finnes till», svarade hon.
Vi gingo tysta förbi den röda villan. Strassu-valsens toner följde oss en minut, så hördes de ej mera. —
Under den följande tiden träffades vi sällan, — hennes fader blef sämre och hon höll sig hemma. Då först märkte jag, hur nära hon stod mig. Jag saknade henne hvar gång jag gick ut och ej träffade henne som förr, jag hade så mycket jag ville tala med henne
om. Jag hade vant mig att tala öppet och utan förbehåll till den lilla allvarliga flickan. Det var något hos henne, som tvang mig att gå till rätta med mig sjelf, — hennes öppenhet, som inte visste hvad förbehåll ville säga, fordrade till gengäld samma ärliga språk från min sida. Hon kunde se på mig, som ville hon säga: »nu är det din tur, berätta om dig sjelf, om dina landsmän. Hvad arbeta ni på, hvad sträfva ni till, hvad hoppas ni? Låt oss ej tala i gåtor, På det sättet få vi intet utbyte af vår bekantskap.»
Men det var ej mycket jag hade att tala om. En gång, i början af vår bekantskap, hade hon skämtsamt yttrat: Den ryska ungdomen, ser ni, det är jag! Oeh nu var jag nära att säga henne, att jag var den svenska unge mannen, jag med min estetiska akademiuppfostran, med min misstro och min försigtiga tystnad, mitt förakt för ett och annat, som jag i sjelfva verket böjde mig för. Hvad hade jag att berätta för henne? Om min literära debut med små jul verser, som förskaffat mig en medalj oeh ett godt stipendium. Hvad var det att tala om! Hou ville veta, hvad jag ämnade skrifva, och jag nämde ett par motiv jag hade i hufvudet — min roman om en ung kärlek, som upplöses i saknad, vemod, hårdnar i hvardagslifvets enahanda, men som jag ej kunnat komma mig för att börja på allvar, derför att det var så mycket annat, som trängde sig in på mig, oeh som hade en helt annan betydelse.
Hon hörde på mig tyst. Sedan frågade hon:
»Känner ni vår literatur? Vet ni hvem Oblomow var?»
Nej, jag visste det inte då.
»Han lefver i många länder», sade hon.
Nu, då vi voro så godt som skilda åt, gick jag stundligen oeh tänkte på Vjera. Jag skickade henne blommor, och jag skref en sonett, som aldrig skulle komma att läsas, ty hvad hon kunde, svenska förstod hon ej.
Dagligen gick jag fiera gånger förbi villan, der hon bodde, och der det var tyst och dödt. Den gamle ryske herrn var nu utan hopp.
En förmiddag mottog jag från Vjera ett kort, der hon skrifvit med sin rediga, klara stil orden:
»Min far har aflidit i morse. Haf godheten gör mig ett besök.»
Hon tog emot mig i deras lilla salong. Kanske var hon något blekare än vanligt, och hennes kinder mera infallna, men hon föreföll lika lugn och stilla som jag förut sett henne. Hennes ögon voro ej röda och hon var ej svartklädd, men hennes hand darrade, när hon räckte mig den.
Hon bad mig hjelpa henne med en penningfråga. Det gälde en tur in till Genève och ett besök på en bank. Hon kunde inte resa sjelf.
Då jag återkom efter uträttadt ärende, träffade jag henne i trädgården. Hon räckte mig sin hand:
»Jag reser i morgon qväll. Begrafningen blir, som ni vet, på förmiddagen, och jag har ingenting, som håller mig qvar här.»
»Ni reser? Och hvart?»
»Hem.»
»Hem? Till edra anhöriga?»
»Nej, till en början far jag till en väninna. Hon lefver förvisad oeh under uppsigt i en liten by i Lillryssland. Vet ni hvarför hon blifvit förvisad dit och fortfarande hör till de misstänkta? Derför att hon fick det infallet att lära bondqvinnorna på hennes fa-
379
Källa: Project Runeberg ·
