Idun: 1889

Idun utkommer 1 hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kottar f8r ett I Pl II M "tidningen innehåller nästan uteslutande originalbidrag. — Uppgif å

qvartal endast I krona, postarvodet Inberäknadt.— | LJ U |X| närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, så er-

andra släta ytor, med blyerts och krita, med nålar och saxar. Efter många böner fick hon till sist en färglåda af enklaste slag, som förskaffade henne många lyckliga stunder.

»Särskildt minnes jag,» skrifver hon sjelf derom till Idun, »med hvilken förtjusning jag helsade ett litet missöde, som hände mig, i det jag en dag föll framstupa från en soffa och bräckte det venstra nyckelbenet; jag måste sedan hålla mig stilla och fick hela dagen sitta och måla! Mina föräldrar ägde det gamla »Lördagsmagasinet», hvaruti funnos afbildningar af Raphael, Murillo m. fl., och jag höll ej för rof att kopiera och färglägga dem. Bland alla mina kära skoltimmar voro rittimmarne de käraste. Vid 12 års ålder kom längtan att måla i olja; denna längtan uttalades dock ej öppet, endast för tvänne kamrater biktade jag mina djerfva drömmar. Dessa kamrater voro döttrar af en målarmästare, och de lofvade att skaffa mig linolja. Om jag sjelf köpte färg i kryddboden, skulle vi rifva den. De skulle äfven skaffa mig taflor att måla efter. Detta skedde: ljusockra, kimrök, cochenille m. m. köptes, refs i linolja och anbragtes på vanligt skrifpap-per. Och stor var min förtviflan, då denna primitiva målning föga liknade originalen.»

Emellertid fick Hanna Winge, — eller som hon då hette: Hanna Tengelin — allt efter det hon växte upp, under framstående konstnärlig ledning utbilda sina rika gåfvor. Från den ansedda Ringdalska rit- och målarskolan utgick hon som professor Boklunds enskilda elev och började redan nu — vid 20 års ålder — måla taflor, som rönte erkännande och funno köpare.

År 18G4 öppnade Fria'konsternas akademi sina portar äfven för qvinliga elever. Hanna Tengelin var en af de första och en af de förnämsta. Redan det första året belönades hon med en Meyersk medalj; det följande medförde tvänne.

Tre år senare ingick hon äktenskap med den kände målaren, professor Mårten Eskil Winge. Uuder samlifvet med denna fint bildade konstnärspersonlighet har hennes eget konstnärskap än ytterligare utvecklats i gedigenhet och mångsidighet, ocli Hanna Winges taflor ha i den dag, som är, med hennes rykte trängt vida utom Sveriges gränser, inom hvilka hon kanske minst är känd från denna sida af sin verksamhet.

Men så är hon det så mycket mera från en annan!

På konst- och industriutställningen i Köbenhavn 1872 väcktes Hanna Winges uppmärksamhet på den stora mängden af qvinliga handarbeten, på hvilka voro nedlagda stor konstskicklighet och mycken flit. Men ack; der saknades tanke och stil i skickligheten och fliten, klar uppfattning af det mål, hvarje särskildt arbete skulle tjena! Så kunde man få se bordduksbroderier i hautrelief af kläde med stoppning af bomull, pianostolar med Beethovens porträtt — att sitta på! M. m. m. ni. i denna befängda riktning.

Med svidande hjerta betänkte konstnärinnan, huru forhållandet i hennes hemland ingalunda vore bättre. Samtidigt yppade sig dock som en ljusning tanken att möjligen, på grund af hvad som fans i våra allmogehem, kunna utveckla en svensk textil hemslöjd, så för rikare som mera enkla behof. Det första fröet till den sedan så rikt spirande idéen hade funnit jordmån!

Under sina studieresor på vestkusten, i Dalarne och Skåne hade Hanna Winge haft tillfälle att se och beundra många vackra

väfnader och broderier af allmogehand; hänförd och lifvad häraf stärktes hon i sitt hopp att kunna i konstnärlig och fosterländsk anda förädla denna inhemska konstslöjd. Hon insåg, att man ganska lätt på broderiets väg kunde återgifva sådana väfnader som t. ex. krabbasnår m. fi.

Hvad färgen angick, mötte en svårighet, då på den tiden uti handeln några sådana, som utmärkte allmogearbeten, ej funnos att tillgå. Man måste alltså tills vidare taga det material, som fans.

Det första arbete, der denna allmogestil tillämpades för moderna behof, utgjordes af några åt professor Carl Curman utförda högsätesdynor för hans stuga i Lysekil. Dessa dynor blefvo emellertid liksom hexorna i forna dagar »med rök renade, och i eld och lågor sända till himla» på samma gång som stugan, år 1878. Men innan denna ödeläggelse hade gått öfver professor Curmans hem, hade de ofvannämda dynorna tagits i betraktande af flere intresserade personer, bland dem fru Sofie Adlersparre, fru Ellen Ankarsvärd och fröken Molly Rothlieb. Samma tankar, som hade uppstått hos fru Winge vid Köbenhavnsutställningen, hade äfven dessa damer hyst, och följden blef, att de samtliga förenade sig till samverkan mot det eftersträfvade målet.

Sålunda stiftades 1873 föreningen »Handarbetets vänner». Denna nya verksamhet kräfde mycket arbete och uppoffring af lid. Stiftarinnorna funno snart, att, skulle företaget bära några nämnvärda frukter, måste allt annat arbete sättas å sido och grundliga studier, hörande till ämnet, bedrifvas. Sålunda besöktes etnografiska museer, skatter af väfnader samlades, hithörande literatur och planschverk tjenade till jemförelse.

En komposition till ett stilenligt arbete fordrar i sanning lika mycket tid och omtanke som t. ex. en genretafla. Det skiljaktiga i tekniken, stilens teckning och färgbehandling, lämpade efter moderna behof, kräfva, om man syftar att åstadkomma ett harmoniskt helt, mödor och svårigheter, dem målarens lydiga palett ej ens vet af.

Under sådana förhållanden borde väl äfven denna gren af konstnärlig verksamhet, för att i framtiden kunna räkna på anslutning af nya arbetskrafter, blifva efter förtjenst hedrad och belönad.

»Handarbetets vänner» beslöt derför, att hvarje komposition skulle bära stilen och kompositörens namn och i förhållande till föreningens små tillgångar betalas med högsta möjliga pris.

När så den nya stiftelsen under några år med allt större och större framgång hade utöfvat sin verksamhet inom de svenska hemmen, fann Hanna Winge, att äfve.i våra kyrkoprydnader inom det textila området voro i ett bedröfligt skick. Detta framstod för henne allt klarare, då hon under sina resor i Tyskland och Italien fick blick för, hvilket utomordentligt intressant arbetsfält denna konst erbjöd.

Mångåriga studier särskildt inom detla område blefvo nu följden häraf och ha sedermera redan lemnat lyckosamma resultat. Så bestäldes och utfördes en altarduk till Upsala domkyrka år 1882 äfvensom tvänne altarbokdynor. Denna altarduk har sedan med några förändrigar kopierats till Klara och Maria kyrkor i Stockholm samt till åtskilliga landsortskyrkor. Vidare blefvo, efter en af fru Winge gjord skiss, ett antependium

bestäldt till Tyska kyrkan samt ett dylikt för fastlagen till samma kyrka år 1887.

Af allt detta framgår, hvad Hanna Winge redan verkat för svensk hemslöjd och textil industri; och vi äro visse, att svenska qvinnor med oss gerna instämma uti att — med ett tack för det myckna, som är fullbragdt — tillönska henne och den vackra sak, hon gjort till sin, ännu många framgångar under ett långt lif.

J. N—g.

Unga drömmar.

»Men mat och möbler och hela raden, x\f oundgängliga, dyra ting? En femrumsvåning i hufvudstaden Och sidenklädning och vigselring — Hur skall jag någonsin kunna tänka Att så'na skaller min skatt få skänlca, En fattning värdig min ädelsten?»

»Ack, låt oss visa en verld förhäpnad, Att utan sådant man lian bestå, Att är man bara med kärlek väpnad, Så fins der hem i hvarenda vrå!

— En droppe honung, af dagg en blomkalk, En stråle sol till dessert derpå,

Del blefve kosten! Vårt hem? Ja, hör blott!

Vår sluga timra vi händigt så:

Till väggar tjenar oss mor]ia slcogen,

Som slår så sälier, så lyst och trogen

På väld, all 'stormen oss ej må nå;

Till Iak vi taga Guds himmel blå.

Kan något skönare man väl få?

Af alla former, af alla färger

Der skimra bilder i tusental.

(Del är modernt, nu i hvarje sal!)

Och golfvet — säg, har du skådat maken,

En sådan matta, så grön och mjuk?

Sök, hvar du vill uli slottsgemaken,

Den sjelfve Rotschild gör afundsjuk:

Så mjuk som sammet, så djup i färgen,

Så genomväfd utaf blommor små,

Man knappast näns sätta foten på!

— Och möbler? Säg blott, hvad stil begär du, Modern, antik, kanske rococo?

Så skåda kring dig — allting står färdigt,

Ej mera praktfullt du kan det få!

Se bloil divanen, gömd djupt i skuggan

Af granens mörkgröna draperi,

Den står så lockande mjuk ocli vänlig

Ocli bjuder in dig till drömmeri,

Till drömmar skimrande ljusa drömmar,

Till hvilka språket ej gifvit namn,

Men dem man hittar ibland härute

Och blott hände i skogens fcmm.

Ocli rundt omkring oss, der ligger verlden, Så vid och stor ocli så skön och ljus, Och hvari vi vilja, vi styra färden, Men alltid högt öfver »jordens grus». Och alltid, älskade, blicken uppåt! Om du den sänker, du svindlar läll. Din hand i min! Vill du boija strålen, Jag har ju färden så väl beredt!

E. W.

Hvem ger vika?

iW/è} hade oas kärlek. Ett helt år (oyfö hade redan detta förbund för lifvet varat, och ännu hade mellan mig och min man

380