Sida 391
hålle» ott nummer Iveckan under hela qvartalet. För hvarje 6-tal abon- i i-n i i ii Idun, erhållet ett gratlsexemplar f8r hela den tid, under hvilken abonne-nonter, »om »amlas, och för hvilka afgiften ln»ande» till Redaktionen af I U U IN mentet räcker. Äro de »amlade abonnenterna färre än 6, torde prenumera-
ej deri minsta oenighet, ej den ringaste strid förekommit. Det var ju så lätt att komma öfverens med hvar andra, då vi älskade så högt.
Då såg vårt första barn dagens ljus. Kärleken och omsorgerna för den lilla varelsen bragte den första oenigheten, det första ovänliga ordet. Jag ville uppfostra barnet enligt min egen mors åsigter och regler, han enligt sin mors principer. Jag måste nu tillstå, att jag var en föga eftergifvande, lättretlig natur; om jag ock aldrig så väl insåg ett felsteg, kunde jag ej förmå mig att vidgå det och utgick från den åskådningen, att mannen bör gifva efter lika mycket som hustrun; för samma rättigheter, samma pligter, och då jag gemenligen ansåg min egen uppfattning i en sak för den riktiga, som det ju rent af ligger i den menskliga naturen, så försvarade jag den till det yttersta, d. v. s. till dess vi skildes i vredesmod. Till en början gaf nu min mau för det mesta efter, och ofridens varaktighet kunde endast räknas i minuter. Då jag sjuknade, läste han hvarje min önskan i mina ögon, och för mina felaktigaste påståenden och mest öfverdrifna önskningar hade han blott det kärleksfullaste medgifvande.
Då jag åter tillfrisknade och helsans rosor på nytt slogo i blom på mina kinder, kunde jag finna det rent af ofattligt, att jag inte alltid skulle »ha rätt». Jag förebrådde min man för orättvisa och hersklystnad, om han höll på något, som misshagade mig.
Tvisterna blefvo allt vanligare; för det mesta rörde de sig om obetydligheter, om det eller det vore mera praktiskt, det eller det helsosammare. Och snart kände jag mig helt olycklig i mitt unga äktenskap.
Fadern ville uppfostra vårt enda barn med stränghet, jag med kärleksfull mildhet, — att förena båda hade varit det riktiga.
En dag slog han den lilla för någon odygds skull på handen. I häftigheten lät jag förleda mig till några skarpa ord, och min mau slöt sig inne på sitt rum.
Då han om aftonen gick ut, utan att taga afsked af mig, då trodde jag mig vara den olyckligaste bland gifta qvinnor på jorden. Jag älskade ju min man, men vi passade icke tillsammans. — Lika poler stöta ju livar andra från sig; våra karaktärer voro för ensartade, ingendera ville ge vika!
»Du skall vara din man underdånig», citerade hau för mig versen ur bibeln en gång då jag var uppbragt. Detta var ju inte den moderna tidens ståndpunkt, enligt hvilken qvinnan ej är mannens slafvinna, utan jemstälda kamrat. Illa smälta fraser ur uppsatser och skrifter öfver qvinnoemancipa-tionen spökade då ännu i mitt stackars oerfarna hufvud och eggade mig alltjemt på nytt till motsägelse.
På den der samma aftonen gick jag, sedan jag ordentligt gråtit ut, in i min mans rum för att som vanligt städa af.
Då fick jag se ett bref till hans mor ligga på skrifbordet. Kuvertet var endast helt löst försegladt och öppnade sig utan svårighet för min nyfikenhet. —
Jag måste här anmärka, att vi aldrig hade någon hemlighet för hvar andra, att vi alltid för hvar andra föreläste ankommande liksom våra egna bref, och att jag icke kände mig medveten om någon synnerlig orätt, då jag på detta sätt gjorde mig underkunnig om innehållet i hans bref. Jag läste nu följande:
»Älskade moder! Du sade mig en gång, att äktenskapet ej vore någon lustig lek, att
det vore lönen eller straffet för ett godt eller ensidigt val, för allvarsfull kärlek eller bristande manlig mogoad. Smekmånaden vore snart förbi, och då visade det sig, om kärleken vore äkta, om kärnan god, om valet vist.
Min Elsa har bestått profvet i alla tre styckena. Hon älskar mig, hennes hjerta är rent oeh godt, hon är en mönstergill husmor — och dock är jag olycklig, outsägligt olycklig, ty hon törstår ej att behandla mig. Trots alla hennes goda egenskaper förgår ej en dag, utan vi att tvista.
Då jag mången gång, förtretad och uttröttad, kommer hem från mitt embetsrum, och då under mitt eget tak förtretligheterna fortplanta sig, så frågar jag mig ofta: »Hade du kanhända inte gjort bättre i att aldrig binda någon följeslagarinna vid ditt lif?» Och dock — hur lycklig skulle jag ej kunna vara, om min hustru endast skenbart gåfve efter, om jag endast en enda gång finge höra de orden: »Du liar rätt, jag skall göra så.» Rörd skulle jag då svara: »Gör som du för bäst finner, min hjertans kär!» Och om hon efter en meningsskiljaktighet komme till mig och tryckte en kyss på min panna, borta vore det dåliga lynnet, bekymren, sor-gemolnen, borta som genom ett trolleri!
I vredens och bitterhetens ställe skulle då träda ångern öfver min hårdhet, och jag skulle umgälla hennes smärta med fördubblad kärlek.
. Men detta är drömmar, som väl aldrig se sin uppfyllelse — — —»
Så långt hade jag läst, då jag hörde min mans steg i trappan.
Hastigt förseglade jag åter brefvet och ilade till tamburdörren. Allvarsamt såg han mig in i ögonen; mig tycktes, som om han der forskade efter en gnista af ånger.
Knapt hade han dock stängt dörren bakom sig, förr än jag flög honom om halsen och tryckte en het kyss på hans mun. Förvandlingen i hans ansigte skall jag minnas hela mitt lif — det var, som om ett öfvermätt af sällhet plötsligt strömmade ned öfver honom, som om ett under hade skett. Hvad han skrifvit till sin moder i smärta och bitterhet, hvad han icke ansett för möjligt, hade nu plötsligt gått i uppfyllelse: hans hustru hade för första gången gifvit honom »det första goda ordet».
Huru blygdes jag icke då! Hvilken brinnande känsla af ånger fylde ej mitt bröst, inför min själs ögon trädde så många tillfallen, då jag onödigtvis hade retat, plågat och bedröfvat honom. Och från denna dag till den, som nu är, har ej vår äktenskapliga lycka grumlats.
Den vissheten har nu blifvit min: »Ville du ha en toffelhjelte, som i allt faller undan för dig, som underordnar sig dina nycker, då skulle du ha valt dig en annan make. Din kärlek till din man fordrar, att du gör hans lif angenämt, att du hjelper honom bära sorgerna, att du med tålamod öfverser med hans egenheter, hans lynne, att du öfvar sjelfför-nekelse! Lönen finner du inom dig och i din makas innerliga hängifvenhet. Då är din kärlek äkta, ditt hjerta godt; då är du en sann hustru.»
Och derefter rättar jag mig.
Fru Rose.
Idun bör ej saknas i något hem; den vill för alla vara en god tomte, en tillförlitlig rådgifvare.
(Iduns sjunde pristäfling
har så utfallit, att det stora följetongspriset å
60 kronor tillerkänts äktenskapsstudien:
»Hvems var felet?»
Förf, som ej bifogat någon namnsedel, behagade omgående för Redaktionen gifva sig till känna. Jf de öfriga sju insända läflings-skriflerna utmärkas följande tre med mention och hedersdiplom:
Räddad af Elena; Emellan vår och höst af Vera; »Över ev nen af Aramis.
Införandet af den prisbelönade följetongen lager sin början i något af de närmaste numren.
Wt
Ett farligt mode.
(Srin Köbenbavnstidning innehåller följande märk-Æ liga uppsats om de nu som clievelyrprydnad så moderna »sköldpaddss-kammarne:
Älskvärda läsarinna! Ni anar ej, att den kam, sora ni framför spegeln laster i ert vackra hår, utan minsta oförsigtighet från er sida skall kunna förvandla ert hufvud till en brinnande fackla!
Ni följer modet, och en af dess lagar har länge varit uppåtstruket nackhår, liten, spetsig frisyr och öfverst i »toppen» en kam. Ni bar trott, att kammen, ni använde, var af sköldpadd eller horn, ocli sorglöst har ni smyckat ert hår med ett lömskt, mordiskt föremål, farligare än en krutpatron.
Hör då och darra, och ryck kammen ur håret! När ni hört, skall ni skänka ert förrädiska hårsmycke till tjensteflicka^ att använda som upptändningsme-del i köket. Är ni ekonomiskt anlagd, ålägger ni henne blott att begagna cn tand af kaminen, hvarje gång hon skall göra upp eld — det är alldeles tillräckligt.
Då den, som skrifver dessa rader, fick reda på, för hvilken fara våra damer, utan att veta om det, utsätta sig, hade ban ingen ro, förrän ett dussin vackra kammar, inköpta hos olika galanterihandlande, lågo i hans rockficka.
Och så blef det intressanta profvet företaget. Resultatet var, att af tolf kammar kunde blott en motstå elden, d. v. s. blott en var af horn. Nästan öfverallt säldea de för hornkammar; blott i en butik svarades på förfrågan, af hvad materiel de voro: »Dessa äro af horn; men dessa af celluloid. — och de äro dyrast.»
Celluloidkammen var verkligen 50 procent dyrare än hornkammen; och af celluloid är det, som dessa massor af brännbara kammar äro tillverkade.
Man må nu icke tro, att en sådan kams bränn-barhet inskränker sin dertill, att den lätt fattar eld, då den flyktigt berör en låga. Det är icke ens nödvändigt, att den kommer mycket nära elden, för att den skall antändas.
Redan hettan öfver en lampa skall få den att blossa upp. Till och med på ett afstånd öfver lampglaset af ungefär I aln — der alltså håret och au • sigtet nog kunna en smula tåla vid hettan — skall kammen, som sitter i håret, efter ett ögonblicks förlopp slå ut i höga lågor.
Vackra läsarinna! Se er väl för, innan ni köper en kam till ert hår. Böj er lilla vackra trubbnäsa ned mot innehållet af galanterihandlandens askar; och slår er till mötes en doft af kamfer, så skjut asken åt sidan och lemna i vredesmod det ställe, der man utför attentat mot qvinnans vackraste prydnad.
Men lider ni, beklagansvärda läsarinna, af snufva — det vore ju möjligt i dessa höstens fuktiga dagar — så försök att böja kammens tänder, och äro de mycket sega och mjuka, lägg då tvst kammen ned igen i asken och säg farväl och tack!
Gör ni det, skola de nätta, men farliga celluloid-kammarne hastigt försvinna.
Om förvaring af mat.
^QtüI man vara uppriktig, skall nian helt visst ge ejjyV mig rätt, när jag säger, att ofta till och med den ordentligaste husmoder, hos hvilken allt från det största till det minsta i rum, kök, bodar och källare är skinande och blankt, visar en otrolig sorglöshet med hänsyn till förvaringen at mat, såväl den i rått tillstånd som den öfverblifna. Tittar man
380
Källa: Project Runeberg ·
