Idun: 1889

tion ske à närmaste postanstalt.— Bidrag från alla områden för qvinlig verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör

IDUN

användas och marginal lemnas. Namn och adress torde alltid noga angifvas, och kan fullkomlig diskretlon från redaktionens sida påräknas

in i ott skafferi eller ett matskåp, finner man sora oftast en brokig blandning af de mest olika näringsmedel, råa och kokade, med all slags vexlande lukt och mycket af detta stående obetäckt. Man betänker ej, att lukten af de olika matsorterna blandas till samman, och att förskämningen förnämligast af brist på tillräcklig luftning i skåpen dervid påskyndas. Under sådana omständigheter bör frun i huset ej förundra sig, om mannen har motvilja för öfverblif-ven mat. Man bör sörja för, att så litet som möjligt blir öfver, ty för menniskor med svag matsmältning kunna maträtter, som i sig upptagit lukt af främmande ämnen, verkligen blifva skadliga.

Der man förvarar flytande saker, måste man i synnerhet sörja för lufttillgång, och det skaffar man sig lättast medels ståltrådsnät. Man bör äfven minst en gång i veckan hålla städning i skafferiet och väl rengöra det och aldrig låta något med stark lukt stå öppet, utan täcka öfver sådana näringsmedel, så att ingen lukt kan tränga ut. I isskåp bör man endast använda ren is, då smältande smutsig is luktar illa; egentligen borde dessa skåp så litet som möjligt användas till förvaringsplats för öppna mat-och dryckesvaror.

Träskåp äro öfverhufvud icke fördelaktiga som förvaringsram för matvaror, minst de omålade. Sjelfva träet luktar slarkt och har dertill den obehagliga egenskapen att i sig upptaga all dålig lukt. Denna förtätas ock i triiet, så att detta allt framgent kommer att lukta illa. Den, som för matvarors förvaring ej har ett skåp af metall, glas eller porslin, bör dertill — om tillgångarne medgifva det

— köpa ett japanskt skåp. Detta är in- och utvändigt, upp- och nertill väl lackeradt. Mindre bemedlade borde åtminstone låta väl måla sina träskåp.

Det vigtigaste är och förblir, alt husmodern sörjer för, att man ej insätter många slags rätter med olika lukt i skafferien. Liksom den enklaste kost i och för sig är den bäsla för helsan, så blir ock skafferiet sundare genom ett enkelt lefnadssätt; det kan ock innehålla mera, när der icke finnas så många slay. D-.r Max Vogel.

Teater och musik.

Kungl, operan. 1 går (tisdag) uppfördes Thomas' melodiösa opera »Mignon». Titelpartiet utfördes som vanligt synnerligen förtjenstfullt af fru Ed-lin//. Fröken Ek öfvertog i sista stund Philines roli i stället för fröken Karlsolin, som hastigt blifvit hes. Intresset var emellertid närmast fäst vid gubben Lothario, i hvilket parti en ung sångare hr Edberg debuterade. Begåfvad med en synnerligen vacker och väl skolad basbaryton, synes herr E. kunna blifva mycket användbar vid k. operan, om han der får anställning. Om man afser från en viss lättförklarlig rädsla i första akten, kan hans debut betraktas som mycket lyckad. Särskildt vilja vi framhålla duetten med fru Edling i andra akten och arian i början af tredje akten, hvilken senare välförtjent förskaffade sångaren en applåd för öppen ridå. Uppträdandet vittnade för öfrigt, särdeles i sista akten, hvilken alltigenom gick förträffligt, att hr E. har scenvana.

— Hr Edberg har genomgåll härvarande konservatorium _ oeh under senaste spelar varit fäst vid Göteborgs* stora teater, der han sjungit en hel del partier. För öfrigt har han gjort sig bemärkt på konserter för sin vackra stämma och sitt väl vårdade föredrag.

På torsdagen denna vecka återupptages »Kronjuvelernas.

K. dramatiska teatern har slagit ett stort slag och vunnit en välförtjent seger med Echegaray's nya stycke »Jern och blod». Utförandet är i sin helhet jemt och godt. Men öfver alla de öfriga står hr Hillberg, hvilken af den medeltida, men långt framför sin tid stående vetenskapsmannen Mun-taner skapat en karaktär, som väl torde få räknas till det allra bästa, denne framstående skådespelare framstält på scenen. Också fästes naturligtvis största intresset vid honom, och de stormande applåder, med hvilka han efter hvarje akt helsas, måste här, om någonsin, anses välförtjente. Hr H. har ock stor heder af den ypperliga iscensättningen. Bland de öfriga uppträdande förtjena hr Palme och fra Fahlman att nämnas, Stycket hör till det slag, som hela Stockholm och äfven en god del af landsorten måste se.

Den 30 okt.

Vj er a.

Utkast af Georg Nordensvan.

(Slut från föreg. n:r.)

»rfftpkror di", att min fader ett ögonblick tvif-'^-åf' lat, på hvad jag skulle göra, så snart ban inte mera var till? Min far, skall ni kanske säga, var skeptiker, liknöjd, kall, ni som inte vet, hur ideal hans verldsåskådning i sjelfva verket var. Ni vet inte, ni, hvilken frihetskänsla förtrycket föder. Ni vet inte, hvad hans skepticism kostat honom, ni vet iute, hvad hans öde lärt mig — hans och min broders.

Se inte så nedslagen ut, min vän! Ni bör väl vara glad, ni som får lefva och bruka edra krafter i denna stora tid, då murarne bräckas och en ny jord bygges upp.

Jag tror med brinnande tro på mitt lands framtid. Jag har min plats fullkomligt klar för mig, och jag vet, hvad jag vill. Jag skall säga er något: vi äro oöfvervinnerliga, och det är är vissheten derom, sotn ger oss kraft.»

Hon tystnade efter att ha yttrat dessa ord med en ton, som gälde det den enklaste sak i verlden.

Mitt sinne var i uppror, mina tankar löpte hit och dit, jag ville ropa till henne, att UDg-domen, lifvet, lyckan väntade, och att hon gick att begrafva sig från allt, utan att hon likväl skulle vinna något. Att hon ville bygga babelstornet, medan lifvet för dem, som lefde nere vid dess fot, var så rikt och härligt.

Men iute trodde jag på mina tankars rop till henne att stanna. Jag visste ju, att lifvet, sådant hou ville ha det, bestod just i att arbeta för andra, att offra sin lilla person för en stor sak, att ett overksamt skönlietslif i njutning och sjelfviskhet aldrig skulle tillfredsställa henne, och att det ej fans någon öfver -spänning i hennes lugnt uppgjorda plan.

Och på samma gång ropade en inre röst

att det var jag sjelf, som var egoisten, att jag var detta barn så oändligt underlägsen i själsstyrka, jag som arbetade blott på att komma fram oeh bli bemärkt. Jag kände mig till mods, som ville jag gråta öfver mig sjelf, som vore min plats vid hennes fötter, jag som tillhörde ett förgånget slägte, som aldrig — nej, aldrig kunde belt förstå hennes lugna vilja till framåtskridande, hennes lugna syn på verlden, hennes offervillighet för en framtid, som hon aldrig skulle få se.

Hon tog den bukett, jag räckte henne på perrongen, nickade ett gladt farväl — »jag önskar er lycka!» — och steg så in i kupén. Oeh tåget gled bort med henne, utan att hon såg sig tillbaka.

Hon älskade blommor, hon som alla hennes landsmän.

Och du var hon borta, hon for mot öster, till sitt barbarland, att så och odla, der detta var brott, och der marken ej ville mottaga utsädet. Kanske skulle hon en dag träffa sin broder. Hon skulle träla och förslöas och bli gammal oeh bitter och dö i ensamhet.

Ensam? Åh nej, de äro ju ^ många, en stor familj — oeh större blir den.

För henne var jag en turistbekantskap, som hon kanske redan glömt. Jag har ej hennes porträtt, hon ville aldrig fotografera sig. Men hon hör till dem, som man ej glömmer. Hon skall stå for mig, när jag tänker på allt annat än henne, komma lugnt gående emot mig som i dag på Königs-plats och åter försvinna eller förvandlas till en annan, så olik henne, som jag sjelf är henne olik.

Och jag går nu i Berlin, der trupper paradera hvar dag, midt ibland det sjelfbelåtna tyska folket, som skryter med sin styrka och sin enhet, medan det i djupet arbetar på upplösningen.

Och härifrån far jag hem till Sverige för att — hvad? Gifva ut en diktsamlig, skrifva min roman om ungdomskärlek? Skrifva omtyckta böcker, som få ligga på förmaks-borden, böcker som höra till möblemanget? Eller bryta mig fram på min egen väg, trotsa smädelsen och snacket, försöka — jag ock — att sprida upplysning, upplysning som frigör.

Välja en stormig bana, som ger mig de rättsinniges öfverlägsna löje eller dolda hat — eller en lugn, färdig utstakad väg till anseende och framgång. . .

Hvem vet?

Jag ville likväl ej slita henne ur mina tankar, om jag också kunde det. Fastän aningen säger mig, att minnet af henne kommer att bli min domare.

Och jag kan ej hoppas så som Vjera, derför att jag ej lärt mig att tro som hon.

Fönsterträdgården.

Att fördrifva maskar ur blomkrukor.

Ett af engelska trädgårdsmästare numera mycket begagnadt medel härför är att blanda något mer än \ skålp. målen senap i en stor kanna med vatten och låta detta stå en timma. Efter grundlig omröring vattnas krukorna dermed, då masken kommer upp till ytan. Växterna lida ej häraf.

Matlagning.

I ostrontiden. Säsongen för dessa omtyckta och smakliga skaldjur har börjat, ocli då äro Iduns läsarinnor helt säkert tacksamma för några recept till deras anrättande. Till en god ostronsoppa kokar man en lätt buljong af några skålpund kalfkött, till hvilken man ej bör sätta några sopprötter. En

liten del af soppan låter man nu koka en till nära torrhet, utan att den dock får mista sin klargula färg, späder så på den öfriga buljongen och låter det hela koka upp. Under tiden har man försigtigt samlat saltvattnet från ostro-neD, befriat dem från »skägget» och skurit ut dem ur skalen; äfvenså ställer man i beredskap £ skålp. engelska ostronbisquits, äfven Oyslereraekers kallade. Ar soppan färdig, slår man ostron-vattnet, ostronen och bisquiten i soppskålen, gjuter den kokande buljongen deröfver och serverar det skyndsamt, sedan man ytterligare tillsatt en liten portion röd peppar.

Till ostronbröd väljer man endast stora ostron, befriar dem från »skägget», skär ut dem, torkar dem hastigt i en mjuk servett och steker dem skyndsamt ljusbruna i kokande eller brynt smör. Under tiden har man bestrukit

tunna hvetebrödsskifvor med smör och ordnat dem på ett fat. Man lägger nu en östra på hvarje smörgås, droppar tre droppar citronsaft derpå och öfvergjuter samtliga ostronbröden med det brynta smöret ur stekpannan.

Gräddade ostron i skalet äro också synnerligen utmärkta. Man skär ut ostronen, torkar omsorgsfullt dem sjelfva och skalen, lägger en liten klick smör i hvarje skal, lägger åter in ostronen, beströr dem med litet salt, peppar och rifven ost, droppar litet hett smör derpå och gräddar ostronen på koleld till vackert ljusbrun färg.

Vill man servera surkål med ostron, så doppar man ostronen i citronsaft, låter denna droppa väl af, rullar ostronen i rifvet hvetebröd ocli steker dem hastigt på bägge sidor i smör. Derpå lägger man dem till kålen.

Gourmand.

Hvarjehanda.

Sockerknäck. S matskedar hvitt socker, 1 matsked ättika och 1 matsked vatten få koka en stund. Finhackad mandel tillsättes derefter; knäcken pröfvas på så sätt, att en droppe deraf hälles i ett glas kallt vatten. Blir droppen hård och således ej flyter ut, är knäcken färdig att genast slås upp i små pappersformar eller ock på en smord plåt i en kaka, der den skäres med knif i fyrkanter.

Gamla hasselnötter blifva åter friska, om de läggas två dygn i varm mjölk.

Försilfring. 2 ort silfverprecipitat blandas med 2 ort vinstensyra och 2 ort vanligt salt. Gnides med mjukt skinn och litet vatten mot den pjes, man vill försilfra.

388